Handstående. Carita fick välja mellan att köra:

1. Viktade chins, och då skulle man göra en etta med så många kilon som möjligt.
2. Handstående. Stå så länge som möjligt utan hjälpt (inte mot vägg då heller). Man får gå runt så det behöver inte vara helt stillastående. Totalt 4 försök.

Carita valde alltså punkt nummer 2. Jag trodde faktiskt att Carita skulle välja chins. Jag tänkte lite som så att hon borde ha en fördel med tanke på att vi gör ungefär lika många utan vikt och i och med att hon väger mer så borde det vara bra för henne.
Det var jättekul att göra en sådan här utmaning. Jag hade verkligen ingen aning om hur länge jag själv kunde stå och ännu mindre koll på hur länga Carita kunde stå. Allt skulle självklart filmas så att vi kunde utse en vinnare. Här är filmerna på våra bästa försök.

Angelica – Carita 1-0

Ps. Jag blev faktiskt riktigt trött i axlarna.

Idag har jag skickat en utmaning till Carita. Hon kommer att få välja mellan två moment som jag har bestämt. Senare ikväll får ni reda på vad Carita valde att vi skulle tävla i och vem vinnaren av första utmaningen är.

…bicepscurls. Haha, nej då, skojar bara. Skrattade lite åt mig själv här nu. (Och jag hör Ullis röst i huvudet ”shit vilket pump jag har” efter att hon kört armar och axlar som bara den).
Men en favoritövning alltså. Knäböj är en övning som inte är så komplicerad. Det är bara att gå in och köra och ge allt. Det är i och för sig nästan alltid tungt men det känns så sjukt gött när man är klar och är ett steg närmare superstarka ben. En enkel och tung övning som ger resultat. Toppenbra!

Sen måste jag även slänga in att jag tycker att det är enormt roligt med framförallt olika ryckövningar, även om jag och rycken inte alltid är helt överens. Men det är så kul att nöta, att lära sig, att förstå och att hitta rätt. Jag misslyckas ganska ofta, eller jag lyckas inte alltid. Det gäller att hela tiden utmana sig själv för att bli bättre. Att testa nya vägar för att hitta dit man vill. Ibland fungerar något jättebra, ibland fungerar det inte alls.

Ryck är ett svårt moment men så otroligt galet roligt. Gör man rätt blir det ofantligt lätt och bra. Gör man fel blir det desto jobbigare. Jag kan bli väldigt frustrerad emellanåt när jag kör olika ryckövningar men när polletten trillar ner och huvudet och kroppen talar samma språk och man får till det sådär fantastiskt bra, då känns det hur nice som helst.

Redan när jag började med tyngdlyftning var jag ganska så stark. Jag har liksom alltid tränat och vi körde dessutom ganska mycket styrketräning med friidrotten. Så jag hade en del styrka gratis redan från början. Men jag vet faktiskt inte riktigt om det alltid bara har varit en fördel för mig. Det går att få upp vikterna när man är någorlunda stark, men till en viss gräns. Därefter krävs det lite mer, mer av teknik, koordination och tajming.

För min del är ryck den gren som jag personligen anser att jag har fått jobba med mest. Det var inte förrän relativt nyligen som jag började känna mig mer säker på att faktiskt klara varje ryck på tävlingarna. Tidigare hade jag inte speciellt bra koll på var stången var. Ofta drog jag på och fångade den någonstans över huvudet, men jag hade ingen aning om var.
Idag känner jag mig ganska trygg i rycken, eller tryggare. Nu känner jag, oftast i alla fall, att jag har ett hum om vad jag gör. Att det mer och mer är jag som bestämmer över stången och inte tvärtom.

Att hitta den perfekta känslan, när alla delarna i ett ryck stämmer sådär superbra, då blir det lyftet så sjukt lätt. Det är så härligt och roligt!
Ryck kommer alltid att vara ett svårt moment, det finns liksom alltid något att förbättra. Men som jag skrev tidigare så tycker jag verkligen att ryck är enormt kul!

Jag vet egentligen inte om jag har speciellt många grejer jag verkligen måste göra innan en tävling. Jag försöker att inte ha alltför många måsten att haka upp mig på. Jag tycker det är ganska skönt att ha det öppet och inte vara för beroende av att göra vissa saker för att det ska kännas på ett speciellt sätt. Men en en del saker återkommer i princip alltid, både medvetet och omedvetet.
En standard är att springa på toa ungefär 111 gånger. Bara för att liksom.
När det är att ungefär ett lyft kvar till det är min tur går jag en gång fram och tillbaka mellan alla flaken (eller genom en korridor eller vad som finns), taggar igång, slår på benen och studsar lite smått. Sen är jag redo!
En annan grej är att jag oftast inte vill använda mig av magnesiumklossen utan jag vill helst använda pulvret/dammet. Av någon konstig anledning känns det mycket bättre.
När jag sedan har gått upp på flaket ställer jag mig alltid längst bak, tar ett djupt andetag, drar snabbt upp axlarna och andas ut och släpper ner dom igen. Därefter går jag fram mot stången, stampar oftast lite lätt en gång med varje fot i marken på vägen fram.

…man inte får väga in på ett VM om man inte har med sig sitt ackrediteringskort? Det har jag koll på. Nu i alla fall. Har man en gång glömt det så gör man det aldrig igen. Jag blev ganska så stressad när jag kom på att jag glömt det på hotellet.

…det är bra att ha stenkoll på sin vikt innan tävlingen? Åt båda hållen alltså. Ett SM skulle jag och Lena gå i varsin viktklass för att slippa mötas. Båda två var tvärsäkra på att vi vägde över våra ”vanliga” viktklasser, det vill säga mer än 53 kg och och 58 kg (ingen av oss ville banta). Men icke. Jag kan säga att det är inte så kul att behöva hälla i sig massor med vatten lite snabbt för att gå upp i vikt. Onice när man ska tävla kort därefter. Rekommenderas inte.

…mitt första mästerskap var JEM 2009? Jag hade varit inne i lyftarvärlden några månader och fick en fantastisk möjlighet att vara med på ett mästerskap som dessutom avgjordes i Sverige.

…världsrekorden i min viktklass (58 kg) är 111 kg i ryck och 141 kg i stöt? De är två kinesiskor som har dem och de är satta 2006 och 2007.