Jag och stöt har en speciell relation, en relation som både är och har varit fantastiskt bra men även förjävlig. Vi har både slagit svenska rekord och svimmat tillsammans. Jag har bommat ut mig men också haft sjukt bra tävlingar.

Till skillnad från ryck tycker jag att man ofta kan klara sig lite längre på ren styrka i stöt. Jag har i alla fall haft lättare för stöt och jag tror att det har att göra med att det inte är riktigt lika känsligt för teknikmissar. Eller ah, till man kommer upp på riktigt tunga vikter då. Dessutom var mitt allra första svenska rekord i stöt så det är ändå lite speciellt.

Stöt består av två moment. Först är det en vändning och därefter kommer överstöten.
I perioder har jag känt mig väldigt säker och trygg i överstötarna. Jag har haft känslan att ”bara jag gör en bra vändning så stöter jag det”. Men jag har haft rejäla bakslag där också. Min värsta stöttävling (och då menar jag inte bara resultatmässigt, för det har jag haft värre, utan just känslomässigt) var VM förra hösten. Jag fick i princip kortslutning i huvudet då och jag har aldrig upplevt det innan. När jag stod upp på flaket och hade gjort vändningen och skulle stöta, var det som om jag inte kom ihåg hur man gör. Den känslan jag hade då är en av de absolut värsta känslorna jag någonsin haft. Jag kände verkligen panik. Men det går alltid att komma tillbaka och det har jag verkligen gjort. Även om just den tävlingen inte var någon höjdare så lär man sig alltid något.

Jag tycker att både ryck och stöt är otroligt roligt, det är ju därför jag håller på med just tyngdlyftning.