Jag skrev lite kort i förra inlägget att jag känt mig lite nere och haft det lite tungt det senaste. Sådär när saker inte känns lika roliga som de brukar göra, saker är inte lika lätta som det brukar vara, man orkar inte lika mycket som vanligt och så vidare. Jag kan egentligen inte peka på något specifikt som det beror på, kanske är det många mindre saker som tillsammans blir mycket? Egentligen vet jag faktiskt inte riktigt varför jag har känt så.
Hur som helst så fick jag en fråga på träningslägret på Bosön i helgen som på sätt och vis berörde just detta. ”Har du aldrig dåliga perioder Angelica”? Jo, det är självklart att jag har det. Det tror jag att alla människor har, oavsett om man pratar om elitidrottare eller ej.
”Men man ser eller pratar aldrig om det”, fick jag då till svar. Jag fundera lite på det och insåg att det kanske är så. Jag tycker ändå att jag försöker visa lite av varje av mitt idrottsliv i sociala medier, och framförallt då på Instagram. Självklart brukar jag främst lägga upp filmklipp och bilder på hur träningar och tävlingar går för att på så vis uppdatera alla som vill veta och är intresserade av hur det går för mig. Beroende på vilken period jag är inne i, om det är nära en stor tävling eller om det är grundträning osv, ser nog flödet lite olika ut. Till exempel så har jag i dagsläget inte lyft något alls på x antal veckor och därmed har träningsklippen uteblivit.
Med sociala medier har jag nog mest tänkt att jag vill inspirera och motivera så många som möjligt. Få andra att våga tro på sig själva, få andra att tro på att det går och att dom kan och få andra att vilja lyfta skivstänger för att det är så himla roligt. Och då hamnar såklart fokus på det mer positiva, vilket jag dock oftast tycker att hela livet är.
Men åter till att ”till och med jag” har dåliga perioder. Jag har absolut perioder där allt känns skit. Där träningen går dåligt, där jag ibland inte vill eller orkar gå till träningen. Då vikterna känns brutalt tunga, då tekniken inte stämmer någonstans, när skadorna hela tiden avlöser varandra eller då det händer mycket annat i livet som såklart även påverkar idrottandet. Jobbiga och tunga perioder kan för mig vara just jobbiga och tunga på olika vis. Antingen är all träningen tung och kämpig för att kroppen är totalt slutkörd och nertränad. Liksom mer fysiskt jobbig. Det är dom där perioderna när man inte riktigt förstår hur man ryckt det man nu stöter, när 6×6 i knäböj är rena rama döden eller när benen till och med känns elefanttunga och sega när man går på helt plan mark.
Sen finns det perioder som är mer mentalt jobbiga. När kanske motivation, inspiration eller viljan av olika anledningar gör att det känns jobbigare och tyngre. Många gånger hänger de här två sakerna ihop för min del. När livet går i ett, när det händer saker konstant, när jag har stora mål och händelser att sträva mot brukar allt kännas lättare. Det samma gäller när allt är åt andra hållet. Då påverkar ”småsaker” mig i större utsträckning, fast jag egentligen inte vill eller tycker att dom borde göra det. Men ändå hamnar jag där ibland.
Oftast är jag en väldigt glad, social, pigg, ambitiös och engagerad person som kan ta mycket, orkar med många olika sorters människor och älskar livet och att göra massa saker. Men ibland är jag inte riktigt där, inte alls på topp faktiskt. Och jag tror det är viktigt att man får tillåta sig själv att vara där ibland, även om jag själv hatar det. Personligen stressar jag upp mig om jag börjar känna mig lite nere och då blir det oftast bara värre. Att lära sig att känna igen sina känslor och tankar som kommer och inse att det inte är speciellt farligt, då kanske det blir lättare och går snabbare att hantera också. Jag vet faktiskt inte riktigt. Men att ha personer att prata med istället för att stänga det inom sig är för mig väldigt viktigt och jag är extremt tacksam över att jag har blivit bättre på att prata, beskriva känslor och berätta om hur jag känner och har det för mina närmsta. Jag tycker att jag har ganska många personer som jag pratar väldigt mycket med. Det är väldigt bra och viktigt för mig och ger även trygghet. Jag varken vill eller har ett behov av att prata om detta med varenda person jag känner utan med alla andra hade det känts skönt att veta att det räcker med att säga ”Det är ok, jag är inte på topp men det är ok. Tack för att du frågade”. Och så räcker det där liksom.
Så nej, jag är inte alltid på topp och ja, jag har dåliga perioder ibland. Men samtidigt vet jag att jag alltid kommer ur de här perioderna och då är det faktiskt svårt att komma ihåg att man ens har haft dom.
