Häromdagen var jag och klättrade för första gången, ever. Eller ah, visst har jag klättrat lite klättervägg när jag var liten men inte mer än så. Och det var ju trots allt x antal år sedan..
Det var jag och två andra lyftare från klubben som var på Klätterlabbet här i Göteborg och testade på att klättra. Vi fick toppenhjälp av Ricardo, som jobbar där och som är grym på att klättra. Det var dessutom helt tomt i lokalen så det var bara vi fyra där. Hur nice är inte det?! Vi fick en genomgång av flera olika väggar och testade lite av varje, både ledklättring (säger man ens så?) och bouldering. Jag fastnade absolut för bouldering, så otroligt svårt men sjukt kul! Jag var i princip helt värdelös men det var roligt ändå. Ska definitivt klättra igen. Det kändes så himla lyxigt att få så mycket hjälp och vi fick en massa bra tips och trix.

Normalt sett brukar jag tycka att ett sådant träningspass som jag hade idag är lite småtrist. Jag vill alltid ha någon form av lyftövning med på träningen, någon form av ryck, vändning eller överstöt. Det är ju det som är det roligaste och det jag vill bli bäst på. Därför känns det lite sådär när man får ett program med pushpress, knäböj bak, marklyft och stötdrag bockar. Visst, det är lite lyft i det också men jag klassar det ändå mer som ett styrkepass. Men, ibland är det så sjukt gött med de där pass. Ibland är det just styrkepass som behövs. Idag var en sådan dag när det där passet både kändes riktigt passande, roligt, utmanande och bara sådär nice tungt. Jag kände att jag behövde ett träningspass som i princip framförallt var tungt och där tekniknötandet fick stå tillbaka lite. Perfekt idag då alltså! Så var det med det 🙂

När jag fick den där OS-boken häromdagen var jag tvungen att kolla igenom lite andra bilder från OS på datorn. En grej som är otroligt skoj med OS, jämfört med exempelvis EM och VM, är att man träffar så många människor från flera olika sporter. Man träffar och umgås med idrottare som alla har olika erfarenheter och förutsättningar. Jag är oftast en ganska så social person och tycker det är spännande och roligt att träffa nya människor. Det är kul att höra hur alla idrottare ”löser” sin vardag och hur alla gör allt för att verkligen nå sitt mål inom just sin sport. Viljan att bli bäst inom sin sport är liksom samma, oavsett vilken idrott det handlar om. Det är coolt.

Det här är en av mina favoritbilder från lägret i Portugal inför OS. Tre personer i tre totalt olika storlekar. Fantastiskt!

Wow, det var verkligen inte igår jag skrev här och det var nog lika länge sedan jag själv besökta sidan. Det har av lite olika anledningar varit lättare och mindre jobbigt för mig själv personligen att inte hålla den här sidan uppdaterad, så därför har den helt enkelt bara fått vara. Utan uppdateringar. Helt tomt. Och det är ju faktiskt ganska så tråkigt egentligen, för jag vill ju dela med mig av mitt liv som elitsatsande tyngdlyfterska med många fler personer. Framförallt vill jag inspirerar och dela med mig av de erfarenheter som jag själv har, och fortfarande får. Därför är det inte mer än rätt att jag ska försöka börja uppdatera lite mer om hur det går och vad som händer. 🙂

I torsdags fick jag hem två avier om att jag hade paket att hämta ut på posten. Alltså jag hade verkligen ingen som helst aning om vad det var och satt och försökte komma på om jag kanske hade beställt några nya kläder eller skor eller så. Eftersom jag är så sjukt nyfiken var jag tvungen att gå och hämta ut dom typ direkt. Och det var riktigt roliga (och tunga!!) paket. Det ena innehöll Olympiaboken 2016. Alltså en hel bok om OS med samtliga sporter samlade och en berättelse om hela OS, från start till slut. Otroligt roligt att se alla bilder och läsa om allt. Jag får verkligen gåshud och typ glädjetårar. Magiskt!
Det andra paketet var från Tyngre och innehöll ett pris för årets tyngdlyftare 2016 (det är en egen utmärkelse som Tyngre har alltså). Superkul grej, stort tack. Känner mig riktigt stolt 😀

Jag är så otroligt glad och tacksam. Jag är en av 75 elitidrottare som fått RF och Svenska Spels stipendie i år. Så åååå jäkla glad! Vad som gör det ännu bättre är att även  Carita fått det. Så vi är alltså två tyngdlyftare, så coolt!

Det känns som en riktigt typisk söndag idag. Allt känns sådär lagom slappt på något vis.
Idag åkte jag upp till klubbens källarlokal på Guldheden för att träna. Jag har faktiskt inte kört speciellt många pass där sedan OS utan jag har varit runt och tränat på många andra ställen. Det har väl främst blivit på Fysikens olika anläggningar men det har även varit på lite andra ställen också. Jag tycker att det är väldigt bra och kul att träna på olika ställen men även med olika personer. Man får liksom lite nya idéer och tankar kring träning, testar olika upplägg, får lite inspiration till nya övningar och så vidare. En ganska stor del av den träning som jag kör nu passar inte riktigt alltid att köra i vår lilla källarlokal när det är många som tränar på samma gång. Man blir liksom mer bara i vägen och får flytta runt och försöka hitta något ledigt utrymme. Så idag på dagen var det alldeles perfekt att träna där, när det inte var supermycket folk.
Sen är det alltid lite speciellt att komma dit. Så mycket tid som jag har spenderat där, det är lite som ett hemma 🙂

Jag skrev lite kort i förra inlägget att jag känt mig lite nere och haft det lite tungt det senaste. Sådär när saker inte känns lika roliga som de brukar göra, saker är inte lika lätta som det brukar vara, man orkar inte lika mycket som vanligt och så vidare. Jag kan egentligen inte peka på något specifikt som det beror på, kanske är det många mindre saker som tillsammans blir mycket? Egentligen vet jag faktiskt inte riktigt varför jag har känt så.

Hur som helst så fick jag en fråga på träningslägret på Bosön i helgen som på sätt och vis berörde just detta. ”Har du aldrig dåliga perioder Angelica”? Jo, det är självklart att jag har det. Det tror jag att alla människor har, oavsett om man pratar om elitidrottare eller ej.
”Men man ser eller pratar aldrig om det”, fick jag då till svar. Jag fundera lite på det och insåg att det kanske är så. Jag tycker ändå att jag försöker visa lite av varje av mitt idrottsliv i sociala medier, och framförallt då på Instagram. Självklart brukar jag främst lägga upp filmklipp och bilder på hur träningar och tävlingar går för att på så vis uppdatera alla som vill veta och är intresserade av hur det går för mig. Beroende på vilken period jag är inne i, om det är nära en stor tävling eller om det är grundträning osv, ser nog flödet lite olika ut. Till exempel så har jag i dagsläget inte lyft något alls på x antal veckor och därmed har träningsklippen uteblivit.
Med sociala medier har jag nog mest tänkt att jag vill inspirera och motivera så många som möjligt. Få andra att våga tro på sig själva, få andra att tro på att det går och att dom kan och få andra att vilja lyfta skivstänger för att det är så himla roligt. Och då hamnar såklart fokus på det mer positiva, vilket jag dock oftast tycker att hela livet är.

Men åter till att ”till och med jag” har dåliga perioder. Jag har absolut perioder där allt känns skit. Där träningen går dåligt, där jag ibland inte vill eller orkar gå till träningen. Då vikterna känns brutalt tunga, då tekniken inte stämmer någonstans, när skadorna hela tiden avlöser varandra eller då det händer mycket annat i livet som såklart även påverkar idrottandet. Jobbiga och tunga perioder kan för mig vara just jobbiga och tunga på olika vis. Antingen är all träningen tung och kämpig för att kroppen är totalt slutkörd och nertränad. Liksom mer fysiskt jobbig. Det är dom där perioderna när man inte riktigt förstår hur man ryckt det man nu stöter, när 6×6 i knäböj är rena rama döden eller när benen till och med känns elefanttunga och sega när man går på helt plan mark.
Sen finns det perioder som är mer mentalt jobbiga. När kanske motivation, inspiration eller viljan av olika anledningar gör att det känns jobbigare och tyngre. Många gånger hänger de här två sakerna ihop för min del. När livet går i ett, när det händer saker konstant, när jag har stora mål och händelser att sträva mot brukar allt kännas lättare. Det samma gäller när allt är åt andra hållet. Då påverkar ”småsaker” mig i större utsträckning, fast jag egentligen inte vill eller tycker att dom borde göra det. Men ändå hamnar jag där ibland.
Oftast är jag en väldigt glad, social, pigg, ambitiös och engagerad person som kan ta mycket, orkar med många olika sorters människor och älskar livet och att göra massa saker. Men ibland är jag inte riktigt där, inte alls på topp faktiskt. Och jag tror det är viktigt att man får tillåta sig själv att vara där ibland, även om jag själv hatar det. Personligen stressar jag upp mig om jag börjar känna mig lite nere och då blir det oftast bara värre. Att lära sig att känna igen sina känslor och tankar som kommer och inse att det inte är speciellt farligt, då kanske det blir lättare och går snabbare att hantera också. Jag vet faktiskt inte riktigt. Men att ha personer att prata med istället för att stänga det inom sig är för mig väldigt viktigt och jag är extremt tacksam över att jag har blivit bättre på att prata, beskriva känslor och berätta om hur jag känner och har det för mina närmsta. Jag tycker att jag har ganska många personer som jag pratar väldigt mycket med. Det är väldigt bra och viktigt för mig och ger även trygghet. Jag varken vill eller har ett behov av att prata om detta med varenda person jag känner utan med alla andra hade det känts skönt att veta att det räcker med att säga ”Det är ok, jag är inte på topp men det är ok. Tack för att du frågade”. Och så räcker det där liksom.

Så nej, jag är inte alltid på topp och ja, jag har dåliga perioder ibland. Men samtidigt vet jag att jag alltid kommer ur de här perioderna och då är det faktiskt svårt att komma ihåg att man ens har haft dom.

I helgen, närmare bestämt fredag eftermiddag till söndag lunch, var det landslagsläger på Bosön. Det var ett uttagningsläger till Nordiska mästerskapen som är om ungefär två veckor. Alla aktiva gjorde under helgen även en screening för att kolla rörlighet och stabilitet.

Jag ska inte vara med på NM det här året. Det känns lite tråkigt och jobbigt för det är en så otroligt rolig tävling och en härlig svensk trupp. Men jag vet att det egentligen är ”bra” för mig att ta en höst och verkligen lägga tid på återhämtning och rehab. Jag har så många gånger stressat igång för tidigt efter olika skador, både mindre och större skador. Det har antingen varit så att jag varit ”tvungen” att börja lyfta på grund av att någon tävling närmat sig eller för att jag har trott att skadan varit ok och tränat på för hårt för tidigt eller för att jag helt enkelt tröttnat på att det aldrig blir bättre och struntat i skadan och kört på i alla fall.
Jag är otroligt glad över att jag fick vara med på lägret även om jag inte skulle vara med på NM, jag behövde verkligen det. Behövde få träffa landslaget igen, behövde få träna i den miljön och komma bort lite från vardagen här hemma. Jag har känt mig lite allmänt nere och haft det lite tungt ett tag så det var verkligen jättekul att åka iväg och vara bara tyngdlyftare en helg. Jag kan även skvallra om att det har sett ruggigt bra ut under helgen på många håll. Det ska bli kul att följa Nordiska och jag tror verkligen på bra resultat.
Sverige kommer att skicka 8 personer, 5 tjejer och 3 killar.

Under helgen skulle vi även ha två teoripass. Det första låg på fredag kväll och i sista sekund ställdes det in. Så istället frågade Jim mig om jag kunde berätta lite om min OS-upplevelse. Vi visade massa bilder, jag berättade om allt jag kom på som man utåt sett inte ser eller vet om eller kanske ens tänker på. Det var kul och jag hoppas att det var intressant och inspirerande för alla de andra att höra på 🙂

Wow, det är verkligen en evighet sen jag skrev här sist. Och det är så otroligt mycket som har hänt sedan dess. Jag kommer inte dra allt här just nu, de flesta vet säkert en hel del redan. Men jag ska försöka återge lite saker framöver.
Nu är hösten här, jag har tillsammans med David påbörjat vår masteruppsats som vi kommer arbeta med det kommande halvåret. Det ska faktiskt bli roligt även om vi säkerligen kommer ha en hel del dalar på vägen. Troligtvis är topparna ofantligt mycket högre 🙂
Skolan är igång, hösten är här, mer grundträning är på gång och ljusen börjar tändas allt mer i min lilla lägenhet här hemma. Det vill säga att vardagen, eller jag gör ett försök att kalla det vardag för jag vet inte riktigt om jag har någon ”vanlig” vardag precis, är här. Sommaren har varit sjukt roligt på alla sätt och vis. Det är så mycket som har hunnits med och sommaren har tagit ett antal olika svängar.
OS. OS. OS. Jag är en olympier nu. Jag är fan en olympier! Det är så fruktansvärt coolt och hela den upplevelsen kommer jag för alltid att ha kvar. Men hela den upplevelsen och den månaden som jag fick leva livet som en elitidrottare fullt ut var verkligen enormt bra och roligt på alla sätt och vi. Det fick mig verkligen att känna att all den tid, kraft och energi som jag lägger ner på lyftningen är så värt det i slutänden. Jag kände efteråt att jag är redo att göra allt jag kan i fyra år till för att komma dit igen. Att få vara med en gång till och att nästa gång vara bättre, högre rankad och kunna utmana.

Snart kommer resan mot OS att börja. Eller resan mot själva tävlingen i sig har redan börjat, och det gjorde den för länge sedan, drömmen att nå dit. Men snart kommer jag att lämna Göteborg och bege mig ut på precamp och därefter resa till Rio. Allt detta känns sjukt roligt! Det känns riktigt bra att ha så många som peppar, hejar och är så genuint glada runtomkring mig. Ska njuta av hela upplevelsen, av att tävla på den största tävlingen och göra så bra jag bara kan.