Alex från Tyngre var och hejade under SM och fotade lite. Uppskattas verkligen! Här är några bilder 🙂

3 SM-guld (ryck, stöt och sammanlagt), Mossebergs AK blev bästa klubb och slutligen blev jag bästa damlyftare och fick ta emot Eleikos stora pris. SM 2016 i Norrköping var helt enkelt strålande! Tack alla som hejade på oss, tack till Pappa Green som alltid är med och ställer upp med det som behövs, tack till vår eldsjäl Staffan Bergqvist, tack coach Knut som har varit riktigt grym. Kort och gott, stort tack till alla som har hejat, peppat och stöttat mig och de andra mossebergarna innan, under och efter SM 🙂

I år tävlade jag i klass 63 kg, jag var lite för lat för att banta. Eller det var nog mer så att jag kände att det kunde vara bra att inte behöva banta och tänka på vikten inför den här tävlingen också. Det har trots allt blivit lite tuffare att gå ner i vikt för mig. Att väga in är ett moment som ska klaras på varje tävling, annars får man ju inte tävla. Att inte behöva tänka på vikten och bara ”äta på” har varit ganska bekvämt och bra den här gången och jag har egentligen kunnat fokusera på träningen i sig mer än att kolla på vågen. Jag vägde in på 59,68 kg och jag tror jag var lättast i klassen, vilket i och för sig kanske inte är speciellt konstigt när jag vägde så ”lite”. Jag satte 84 kg som ingångsvikt i ryck men bommade det. Jag var alldeles för taggad så det blev lite slarvigt och stressat. Typiskt! Jag vet ju att jag måste ta det lugnt i ryck och vara cool, men det är så lätt att glömma bort när man väl är ute på flaket och ska lyfta. Jag satte mitt andra lyft lätt och även mitt tredje på 87 kg. Rycken har känts mer säkra den senaste tiden och det känns toppen.
I stöt gick jag 108 i första och tog det. I andra valde vi 113 för att få 200 kg totalt, och jag satte det. ÄNTLIGEN!!! I sista lyftet satte vi 117 kg, vilket jag vände men bommade precis i överstöt. Jag är ändå väldigt nöjd och känner mig glad och lycklig över att äntligen få 200 kg. Jag kan så himla mycket mer och det känns skönt att veta 🙂

Sm 2016 har varit riktigt bra. Det har varit många grymma lyft, en hel del svenska rekord och även nordiskt rekord och allmänt bra prestationer. Jag är stolt över alla mossebergare som gjorde bra ifrån sig, trots att jag vet att ni inte är helt nöjda med er själva så tycker jag att ni har varit super. Jag är imponerad över alla ungdomar och juniorer som lyft riktigt bra. Självklart saknades Carita enormt mycket och jag hoppas att hon kommer att komma tillbaka starkare och bättre än någonsin. Det har helt enkelt varit ett roligt SM och jag hoppas SM i Borås 2017 blir minst lika bra.

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

Foto: Deca Text & Bild ©

  
Innebär detta att Sverige kan få en plats på OS?  Finns det alltså en pytteliten möjlighet att tyngdlyftning, en svenskt dam, kan få en plats? Även om den här chansen är ytterst minimal så hoppas jag såklart helt galet mycket på att någon får åka. Det hade varit så enormt roligt, mysigt, magiskt, häftigt och coolt! Hoppas och önskar man tillräckligt mycket kanske det kan gå? För hoppas kan man ju alltid göra. 😊 Även om det nu ändå blir så att ingen får åka är det ändå häftigt att vi trots allt fick en plats. 🌟

En tjej som igår fick klartecken för att åka till Rio och tävla på OS för Uruguay är grymma Fia! Stort starkt grattis! Det är så galet roligt och häftigt att hon ska dit. Får typ gåshud när jag tänker på det. Så roligt! 🎉🌟💪🏻

Ibland undrar jag lite hur klantig/oförsiktig/snabb/måste-bara-prova-lite-och-se-om-det-går jag kan vara. Kommer jag liksom någonsin att växa ifrån det eller är det helt enkelt en del av mig, min personlighet?
Att jag nästan alltid, både medvetet och omedvetet, på olika sätt och i olika sammanhang tar snabbaste vägen kommer jag nog aldrig komma ifrån. Titt som tätt innebär ju det dock även att jag snubblar över saker och går in i grejer. Jag vet inte hur många gånger jag har blåmärken som jag inte har en aning om vad dom kommer ifrån (typ varje dag) och hur få träningspassen är som jag har lyckats att inte snubbla över vikter, skivstänger och annat. Saker som inte kan hända händer mig, eller jag får de att hända på något konstigt sätt. Blunda när man cyklar genom sådana där vägbommar för att det är för smalt och bara hoppas på det bästa, check. Halka på golvet hemma hos en kompis och lyckas göra hål i en vägg, check. Klättra upp för en stenmur, släppa taget för att jag inte vet hur jag ska klättra ner och hoppas på att mamma skulle fånga mig, check. Trillat ner från en prispall, check. Fastnat med klackar (två gånger på samma dag) i sådana där brunnar utomhus, varav en gång på övergångsstället på Drottningtorget i Göteborg, check.
Detta är inte saker som jag just gjort idag, men det är liksom sådant som bara händer typ hela tiden. Det märkliga men väldigt positiva är att jag faktiskt aldrig har skadat mig ordentligt. Och det är inte någon annan, något annat som brukar ta skada heller (bortsett från den där väggen då…).

Igår lyckades jag dock med något nytt som jag inte lyckats med tidigare. Satt och drack kaffe på en uteservering i Kungsbacka. På något vis lyckas jag liksom knö in för många fingrar i örat på muggen och får inte ut fingrarna sen. Självklart hade jag ringar på mig också vilket inte gjorde saken bättre utan det bidrog bara till att jag satt fast ännu mer. Jag fick lite smått panik som man kan få när man sitter fast (om ni har upplevt det, typ som när man tar på sig en ring som man inte får av sen) men lyckas till slut dra mig ur koppen men spiller då istället kaffe på hela mig. Och såklart har jag vita kläder på mig. Det här är dock så otroligt typiskt mig och jag blir egentligen inte speciellt förvånad över att det hände för sådana här saker händer liksom hela tiden. Det tror jag dom flesta som känner mig kan intyga 🙂

Nu har startlistorna till SM kommit ut. Vi är många i klass 63 vilket är superkul! Det är ganska långt tid kvar till SM men alltid lite kul att se hur många som anmält sig. 😊 

  Så här ser det ut i min klass.

För att se alla viktklasser, tryck här. 

Jag läste på förbundets hemsida igår att det är ännu fler kvalade till SM i år än vad det var förra året. Hur kul är inte det?! Och då har ändå tjejernas kvalgränser höjts sen förra året. Det innebär alltså att lyftningen i Sverige bara blir bättre och bättre hela tiden och det är verkligen sjukt roligt.
Sista kvaltävlingarna var nu i helgen och det är totalt 185 lyftare som har kvalat och det är typ lika många tjejer som killar som har kvalat. Från Mosseberg kommer vi förhoppningsvis bli en trupp på cirka 13 personer. Hoppas att i princip alla anmäler sig för då kommer det bli ett riktigt stort SM. Jag gillar verkligen att SM har blivit en större tävling, jämfört med hur det var för typ 4 år sedan när det kändes mycket mindre. Det kommer garanterat bli en del b-grupper även i år i vissa viktklasser.
Sista anmälningsdag är den 8 juni så efter det kommer startlistorna ut och då får vi se hur många det är som tänkt ställa upp. 🙂

Om ni vill spana hur många och vilka som kvalat i varje viktklass kan ni göra det HÄR.

Träningen mot SM har dragit igång, det ska bli riktigt roligt. Jag tycker det är ganska nice stämning på klubben, det känns som om det är många som är taggade inför SM om fem veckor så det är mycket peppande, hejande och kämpade just nu.
Det här året är det inte lika många stora tävlingar som det ”brukar” vara. Det är SM nu i sommar och därefter är det NM i slutet av september, men sen är det ganska tomt faktiskt. Jag vet inte riktigt om det är skönt eller jobbigt, det är ju kul att tävla på stora tävlingar liksom 🙂 Men det kan nog vara lite skönt också på något sätt.

Den här veckan är det relativt tung träning, tung både för huvudet och kroppen. I måndags körde jag tvåor i ryck och tvåor i stöt, sådan träning tycker jag är sjukt rolig samtidigt som den är jobbig. Det är mycket fokus på teknik samtidigt som man man måste ta eftersom det ändå är tungt. Roligt men jobbigt helt enkelt.

Det har varit en alldeles fantastisk vecka här i Göteborg. Rolig träning, grymt härligt sommarväder med massa grillning och bara gött häng, alldeles för lite plugg och en nice lördagskväll med burgare hos the Jemps (det är alltså en förkortning av hos Emelie och Jesper). Den här helgen är det även USM. Igår tävlade tjejerna och jag har sett riktigt grymma resultat därifrån, jag är verkligen sjukt imponerad av alla starka tjejer! Det är så otroligt roligt att det kommer många duktiga unga tjejer, det här kommer att bli bra. Riktigt bra!

    
 Det är nu mindre än en vecka kvar till lag-SM, som kommer att gå i Falköping. Jag tycker alltid att det är roligt med lagtävlingar så jag ser fram emot att komma dit och tävla för tillsammans med laget. Jag gillar den här lagkänslan, att man verkligen gör något tillsammans. Det är lite det jag fokuserar på detta lag-SM, för min form existerar inte just nu. Jag har knappt lyft något alls, inte gjort en enda överstöt men jag tänker att det får lösa sig på plats. Roligt ska det bli i alla fall 🙂 Resten av vårt damlag har i alla fall visat riktigt bra form så jag får haka på, lyftas och inspireras av deras tävlingsform helt enkelt.

Veckans träning har varit riktigt rolig, även om vikterna eller känslan inte alls alltid har varit på topp alla pass. Men jag tänker lite som så att bara man är medveten om att allt inte behöver vara kanonbra just nu, att vikterna inte behöver vara persvikter eller att tekniken inte måste vara tipptopp så kan man liksom släppa lite på pressen på sig själv. Även om jag har som målsättning att bli bäst, att jag tränar för att jag ska bli så bra som möjligt, stå på prispallen, slå rekord, ser mig själv som en seriös elitidrottare som satsar på sin sport och tycker att det är roligt att träna och tävla är det ändå en viss skillnad när det kommer till vilken inställning man har till allt. Även om jag alltid tycker att det är roligt, för annars hade jag knappast velat satsa eller blivit bra heller för den delen, att träna och utvecklas finns det olika perspektiv och dimensioner av roligt. Att släppa pressen på sig själv ett tag gör att det är roligt på ett annat sätt liksom, och det gör också att den seriösa satsningen också blir roligare på ett nytt sätt. Det är svårt att beskriva men jag behöver det där emellanåt. Det gynnar mig på så många sätt.

På passet igår eftermiddag var det något litet som släppte i knäböjen. Böjen har känts sjukt tunga och omysiga i typ två veckor, men igår kändes det ”som vanligt” igen. Det är svårt att beskriva men det har liksom känts onaturligt på något vis, men inte igår. Så ett stort plus för det. Ett minus för gårdagens träning är att mitt nagellack förstördes. Jag målade dom liksom på dagen igår, tränade några timmar senare (med låsgrepp såklart) och vips så var färgen på tummen borta. Så typiskt. Inget fancy pancy här inte.

Dagens träningspass körde jag i morse på Fysiken. Jag träffade en annan lyftare på plats som också tydligen var sugen på tidig morgonträning så det var lite extra mysigt. 😊💪🏻 Nu ska jag försöka plugga, måste måste måste! Och såklart dricka kaffe i solen nu när det äntligen är nice väder här och sen ska jag iväg i eftermiddag igen. 

Haha, jag längtar redan efter att känna mig i toppform igen. Men det lär ju dröja ett tag…
Alltså, har det redan gått tre veckor sedan jag tävlade på EM?! Samtidigt som det känns som om jag stod på flaket och tävlade häromdagen känns det som om det var evigheter sedan. I huvudet kan jag lätt tänka mig tillbaka till hur det kändes, hur det såg ut, vad jag gjorde och tänkte och hur roligt jag tyckte att det var. Men den formen jag hade då (för bara tre veckor sedan liksom!!) finns verkligen inte här nu så därför känns det även så himla avlägset.
Jag tycker det är väldigt fascinerande hur olika kroppen och huvudet kan kännas under olika perioder i idrottslivet. Hur det ändras så extremt mycket från perioder när man är riktigt toppad i kontrast till mer tung grundträning. När man är i sådan där bra form känns hela livet så otroligt mycket lättare, både på träningen, runtomkring träningen och livet i stort. Men det är lätt att glömma bort att den perioden när man är i toppform är en så väldigt kort och liten del av hela idrottslivet. Allt grovjobb ska också göras, det där jobbiga när man inte riktigt själv förstår hur man ska ta sig till toppformen igen. Men det är dit jag vill igen, till den känslan. Det tänker jag på ibland under extremt tunga perioder, att det är värt att kämpa ordentligt för att även om det känns tungt nu och omöjligt att ta sig upp så kommer det. Det vet jag nu. Det gäller att våga lita på det också.
Just nu känner jag mig verkligen helt i superkass form på alla sätt och vis. Vikterna känns tyngre, jag känner mig långsammare. Även om jag känner mig så här är träningen ändå rolig, märkligt nog. Jag försöker att inte tänka så mycket på vilka vikter jag tränar på för tillfället, även om det är sjukt svårt att acceptera vikterna när jag väl tränar. Jag vill ju liksom alltid träna tungt, öka vikterna och sådär.
Träningsmotivationen har börjat komma tillbaka, men den går både lite upp och ner emellanåt. Just nu tränar jag inte efter något program utan har ”fri träning” och det känns bra. Det innebär dock inte att jag inte tränar, kör någon lyftningen eller har någon tanke med träningen, utan det gör jag såklart 🙂 Men upplägget är mitt eget där jag varierar träningen, kör lite mer allmänfys, testar lite olika övningar, tränar både aptunga övningar och sådant jag tycker är riktigt roligt. Samtidigt försöker jag nu att ”bli så hel som möjligt”. Jag har lite problem och småont här och var men det har främst varit min handled som strulat en längre tid nu. Så därför anpassar jag träningen efter vad som fungerar att träna för mig. Om ett tag kommer jag börja köra efter program igen, mot nästa mål.