Stupid kaffekopp

Ibland undrar jag lite hur klantig/oförsiktig/snabb/måste-bara-prova-lite-och-se-om-det-går jag kan vara. Kommer jag liksom någonsin att växa ifrån det eller är det helt enkelt en del av mig, min personlighet?
Att jag nästan alltid, både medvetet och omedvetet, på olika sätt och i olika sammanhang tar snabbaste vägen kommer jag nog aldrig komma ifrån. Titt som tätt innebär ju det dock även att jag snubblar över saker och går in i grejer. Jag vet inte hur många gånger jag har blåmärken som jag inte har en aning om vad dom kommer ifrån (typ varje dag) och hur få träningspassen är som jag har lyckats att inte snubbla över vikter, skivstänger och annat. Saker som inte kan hända händer mig, eller jag får de att hända på något konstigt sätt. Blunda när man cyklar genom sådana där vägbommar för att det är för smalt och bara hoppas på det bästa, check. Halka på golvet hemma hos en kompis och lyckas göra hål i en vägg, check. Klättra upp för en stenmur, släppa taget för att jag inte vet hur jag ska klättra ner och hoppas på att mamma skulle fånga mig, check. Trillat ner från en prispall, check. Fastnat med klackar (två gånger på samma dag) i sådana där brunnar utomhus, varav en gång på övergångsstället på Drottningtorget i Göteborg, check.
Detta är inte saker som jag just gjort idag, men det är liksom sådant som bara händer typ hela tiden. Det märkliga men väldigt positiva är att jag faktiskt aldrig har skadat mig ordentligt. Och det är inte någon annan, något annat som brukar ta skada heller (bortsett från den där väggen då…).

Igår lyckades jag dock med något nytt som jag inte lyckats med tidigare. Satt och drack kaffe på en uteservering i Kungsbacka. På något vis lyckas jag liksom knö in för många fingrar i örat på muggen och får inte ut fingrarna sen. Självklart hade jag ringar på mig också vilket inte gjorde saken bättre utan det bidrog bara till att jag satt fast ännu mer. Jag fick lite smått panik som man kan få när man sitter fast (om ni har upplevt det, typ som när man tar på sig en ring som man inte får av sen) men lyckas till slut dra mig ur koppen men spiller då istället kaffe på hela mig. Och såklart har jag vita kläder på mig. Det här är dock så otroligt typiskt mig och jag blir egentligen inte speciellt förvånad över att det hände för sådana här saker händer liksom hela tiden. Det tror jag dom flesta som känner mig kan intyga 🙂

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s