Det finns ett gäng grejer som jag nästan alltid behöver eller som är bra att ha i träningsväskan. Har de en gång hamnat där eller behövts vid ett tillfälle vet man att dem är bra att ha kvar.
Handledslindorna är nog det absolut viktigaste i min väska och som verkligen alltid finns där. Dragremmar, vattenflaska, gummiband, tejp, tofsar och hårspännen är också måsten.
I morgon är det dags för tävling för er alla. Håll utkik här på bloggen för snart kommer tävlingen ut.
Idag var det dags för utmaning nummer 2. Så i morse kom meddelandet från Carita med dagens två val. Jag fick välja mellan:
Jag är himla lycklig över att hon inte valde typ situps för där är hon en maskin. Har nog aldrig sett någon kunna göra så många på raken. Jag är övertygad om att den kvinnan kan göra hur många som helst, hon är helt otroligt bra! (Det hade i och för sig inte blivit någon rolig tävling eftersom jag är allt annat än en maskin i den övningen 🙂 ).
Men för att återgå till de två alternativ jag hade att välja på så valde jag stående längd. Carita är en tjej med grymt bra spänst så jag visste att detta skulle bli en sjukt tuff utmaning. När jag gjorde mina hopp på Mosseberg så hakade även Mathias, Viktor och Erika på vilket var riktigt kul. Det blir så mycket roligare när man är många som tävlar på samma gång. Heja er, ni var grymma! Mitt längsta hopp blev 2,61 m och Caritas blev 2,48 m.
Det har varit så sjukt kul med dessa småtävlingar i lite olika grejer. Kanske kommer detta att utvecklas till något mer framöver. 🙂
Om ni vill se hur det ser ut när lyftare hoppar, spana in filmen.
Stötdrag är den tråkigaste övningen jag vet. Det är en övning som jag oftast tycker är svår, dum och jobbig. Jag är självklart dålig på den också, annars hade jag väl inte tyckt illa om den. Jag gillar nästan inga former eller varianter av stötdragen heller. Jag önskar att jag bara kunde programmera in ett rörelsemönster i min hjärna så att jag sedan förstår mig på övningen lite bättre. Någon gång kanske det klickar till och förhoppningsvis förstår jag mig på övningen då. Jag kämpar på med övningen och hoppas att jag någon gång ska bli bra på den. Att ge upp eller strunta i övningen finns inte på kartan. Det man är dålig på får man helt enkelt träna mer på. En vacker dag kommer eventuellt jag och stötdrag att bli vänner. Det har jag bestämt mig för.
…”Va, är du? Du som är så liten och söt”.
…”Hur mycket tar du i bänk”?
…”Håller DU på med tyngdlyftning? Du ser inte alls ut som en tyngdlyftare”.
Jag tror att många har en tanke om att tyngdlyftare är jättestora och har brutalt mycket muskler. Många tänker nog inte riktigt på, eller vet helt enkelt inte, att man tävlar i flera olika viltklasser. Många tänker säkert då i första hand på de allra tyngsta klasserna. De flesta blir förvånade när jag säger att jag är tyngdlyftare men de tycker att det är häftigt och kul och många blir intresserade och vill höra mer.
Men när jag och Carita är tillsammans, då tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftaren av oss två (vilket i och för sig inte är så konstigt). Vi två är ju lite som Köttbullen och Flaggstången. Jag är kort och kompakt. Hon är lång och smal. När vi ses tillsammans tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftare men inte Carita. En gång var jag med henne hos en sjukgymnast och han visste inte vem någon av oss var innan utan bara att han skulle ta emot en tyngdlyftare. Så när jag och Carita sitter i väntrummet och han kommer in tittar han på oss. Han tittar först på Carita och sedan på mig och sträcker därefter fram handen till mig och säger ”Hej! Du måste vara tyngdlyftare Carita”.
Universiaden i Kazan 2013 var otroligt rolig. Hela den upplevelsen var så häftig, det är svårt att beskriva. En Universiad är typ ett student-OS så det är massor med olika sporter som är med på det här mästerskapet. Det var alltså ungefär som ett OS, fast mindre.
Det var en gigantisk invigning, precis som på OS. Landsvis gick vi allihopa in på en stor arena där läktarna var proppfulla med människor. Att gå ett varv nere i mitten och representera Sverige inför så många människor var riktigt häftigt.
När man är på en sådan här tävling bor man i en by liknande en OS-by. Det var säkerhetskontroller varje gång man gick in och ut ur byn, det fanns en superstor matsal med mat från världens alla hörn (inklusive gratis McDonalds), massor att göra och enormt många idrottare. Överallt i hela den här lilla byn står det även kylskåp fyllda med vatten, Coca Cola, Powerade och massa annat. Under perioden vi var där var det extremt varmt och jag är väldigt bra på att dricka massa då, vilket inte alltid är jättebra när man tävlar i en viktklass. Mer om detta vid ett senare tillfälle. 🙂 Invägningen gick i alla fall bra och mina resultat blev 78-103, svenskt rekord i stöt då. En galet kul tävling!
Hela Universiaden var verkligen något speciellt. Om man räknar in allt runt omkring en tävling så är detta det bästa minnet jag har från en tävling. Om jag någon gång får uppleva något liknande igen så kommer det att vara på OS, och det siktar jag mot.
Alla ni som får möjligheten att åka på en Universiad, gör det! Ni kommer inte att ångra er.
Jag och stöt har en speciell relation, en relation som både är och har varit fantastiskt bra men även förjävlig. Vi har både slagit svenska rekord och svimmat tillsammans. Jag har bommat ut mig men också haft sjukt bra tävlingar.
Till skillnad från ryck tycker jag att man ofta kan klara sig lite längre på ren styrka i stöt. Jag har i alla fall haft lättare för stöt och jag tror att det har att göra med att det inte är riktigt lika känsligt för teknikmissar. Eller ah, till man kommer upp på riktigt tunga vikter då. Dessutom var mitt allra första svenska rekord i stöt så det är ändå lite speciellt.
Stöt består av två moment. Först är det en vändning och därefter kommer överstöten.
I perioder har jag känt mig väldigt säker och trygg i överstötarna. Jag har haft känslan att ”bara jag gör en bra vändning så stöter jag det”. Men jag har haft rejäla bakslag där också. Min värsta stöttävling (och då menar jag inte bara resultatmässigt, för det har jag haft värre, utan just känslomässigt) var VM förra hösten. Jag fick i princip kortslutning i huvudet då och jag har aldrig upplevt det innan. När jag stod upp på flaket och hade gjort vändningen och skulle stöta, var det som om jag inte kom ihåg hur man gör. Den känslan jag hade då är en av de absolut värsta känslorna jag någonsin haft. Jag kände verkligen panik. Men det går alltid att komma tillbaka och det har jag verkligen gjort. Även om just den tävlingen inte var någon höjdare så lär man sig alltid något.
Jag tycker att både ryck och stöt är otroligt roligt, det är ju därför jag håller på med just tyngdlyftning.
Nu blev det en liten ändring i julkalendern. Egentligen skulle det ha varit utmaning idag men vi kör den imorgon istället. Så fortsättning följer..
Men vilka tankar finns då i mitt huvud innan jag ska lyfta? Det beror faktiskt lite på, eller framförallt beror det på om det är tävling eller träning. Men oftast måste jag tänka på att ta det lugnt i starten och därefter är det bara att köra. I alla fall när det är på tävling. Jag brukar även snacka lite med mig själv och säga typ ”kom igen nu” och ”det är lätt”.
På träningar kan jag ibland föreställa mig en bild på något som jag verkligen vill uppnå och tänker att jag måste klara detta lyft (kan vara allt från knäböj till ryck) för att nå dit. Det kan handla om allt möjligt, men det kan exempelvis vara så att jag ser OS-ringarna framför mig i taket eller att jag måste klara just detta lyftet för att ta medalj på en stor tävling. Det triggar mig.
Ibland har jag lite för många tankar i huvudet på samma gång vilket inte är helt optimalt min del. Då gäller det att ha någon som säger till vad jag ska tänka på, helst precis innan lyftet.
Under vissa tävlingar vet jag att jag har haft tankarna på helt andra ställen. Någon gång tänkte jag ”oj, usch vad mycket det regnar ute nu”. Det var inte min bästa tävling.
…Mathias skulle göra ”flaggan” dagen innan en lagSM-final och ja, det blev väl kanske inte riktigt så bra. Han visade mer hur man inte ska göra. Annika är framme och ska lära honom och Mathias försöker. När Mathias gör något så ger han ofta 100 % och ibland blir det ganska så brutalt. Jag kan se det här klippet om och om igen och jag skrattar lika mycket varje gång. 😀
Jag är i och för sig en person som oftast är väldigt glad och skrattar mycket. Jag har nästa alltid väldigt roligt, det händer liksom saker hela tiden. Jag tror att anledningen till det är att jag har så ofantligt underbara, goa och roliga människor i min omgivning som gör livet galet bra.
…gymnastik. Jag har friidrottat, kommit fram till att jag inte blev så bra som jag ville eller trodde. Men jag älskar fortfarande friidrotten, det är enormt roligt. Handboll har jag också spelat ett tag men blev tyvärr ingen superstar där heller. Jag kan dock sakna att spela matcher ibland, även om det var på stenåldern jag spelade sist.
Men gymnastik, det har jag aldrig testat ordentligt och jag tror att det hade varit enormt roligt att hålla på med. Kanske är jag lite för klumpig för sporten men det hade jag väl fått träna bort 🙂 Jag är sjukt imponerad av alla gymnaster, det ser så enormt häftigt ut. Dom är så starka, har sådan kroppskontroll och är så sjukt smidiga. Det är coolt att se.
Fast jag skulle kunna tänka mig hur många andra sporter som helst också. Det är ju så sjukt roligt med idrott! Jag tror till exempel att brottning också hade varit grymt kul. Jag tänker att gymnastik, brottning eller något sådant skulle kunna passa mig eftersom jag är liten, stark, relativ rörlig, snabb, explosiv och framförallt för att jag tycker att det är jäkligt roligt. Jag tror i och för sig att jag hade tyckt att det mesta är roligt, allt förutom typ långdistansgrejer.
Jag är ju 25 år nu och det känns som om jag har sett ungefär likadan ut sedan jag var typ 12. Ok, jag har väl lite mer muskler och ser väl lite äldre ut (ibland i alla fall) idag än för 5 år sedan. Jag har inte supermånga lyftarbilder på mig från 2009 och på de som finns är det lite halvbra kvalitét på. Jag slänger in två bilder från 2010 också, bara för att det är kul.
Från mitt allra första mästerskap, JEM som gick i Landskrona. Mitt resultat här blev 70 kg i ryck och 80 kg i stöt.
Den här bilden är från ett JNM som avgjordes i Danmark. Det är här 65 kg på stången. 
Den här bilden är från en landskamp 2010. 
Jag, Anton och Rebecka. 
Angelica Roos 