Ryck är ett svårt moment men så otroligt galet roligt. Gör man rätt blir det ofantligt lätt och bra. Gör man fel blir det desto jobbigare. Jag kan bli väldigt frustrerad emellanåt när jag kör olika ryckövningar men när polletten trillar ner och huvudet och kroppen talar samma språk och man får till det sådär fantastiskt bra, då känns det hur nice som helst.

Redan när jag började med tyngdlyftning var jag ganska så stark. Jag har liksom alltid tränat och vi körde dessutom ganska mycket styrketräning med friidrotten. Så jag hade en del styrka gratis redan från början. Men jag vet faktiskt inte riktigt om det alltid bara har varit en fördel för mig. Det går att få upp vikterna när man är någorlunda stark, men till en viss gräns. Därefter krävs det lite mer, mer av teknik, koordination och tajming.

För min del är ryck den gren som jag personligen anser att jag har fått jobba med mest. Det var inte förrän relativt nyligen som jag började känna mig mer säker på att faktiskt klara varje ryck på tävlingarna. Tidigare hade jag inte speciellt bra koll på var stången var. Ofta drog jag på och fångade den någonstans över huvudet, men jag hade ingen aning om var.
Idag känner jag mig ganska trygg i rycken, eller tryggare. Nu känner jag, oftast i alla fall, att jag har ett hum om vad jag gör. Att det mer och mer är jag som bestämmer över stången och inte tvärtom.

Att hitta den perfekta känslan, när alla delarna i ett ryck stämmer sådär superbra, då blir det lyftet så sjukt lätt. Det är så härligt och roligt!
Ryck kommer alltid att vara ett svårt moment, det finns liksom alltid något att förbättra. Men som jag skrev tidigare så tycker jag verkligen att ryck är enormt kul!