Fick tips av Martina som sa att jag bara måste testa att göra en variant på havregrynsgröt. Så då var jag ju helt enkelt tvungen att prova det idag. En variant som många säkert har testat men som jag aldrig gjort. Kokade upp gröt som vanligt och hade därefter i ett ägg. Jag rörde runt allt ordentligt och hällde upp i en skål och toppade gröten med blåbär och hallonkvarg. Det var riktigt gott måste jag säga så det rekommenderas verkligen. Bra tips Martina! Även här kan man ju byta ut både bären och kvargen mot andra smaker och få massa nya varianter.

Sen har även Fia varit i farten med kul och bra recept. Hon är så duktig! Ett recept som jag lockas att göra är en päron- och citronkaka. Den verkar vara så otroligt lätt att göra och låter mumsig. Återkommer när jag har testat den. 🙂 

Lördag = hel vilodag. Passade prima inför dagens träning som bestod av ryck, stöt och en del handstående. Jag skrev för några dagar sedan att jag tyckte att mina ben var så döda att jag knappt orkade gå. Den totala tröttheten har nu försvunnit och jag känner mig mycket fräschare i kroppen igen. Ja, det säger jag just nu i alla fall. Det kommer väl kännas likadant i slutet av den här träningsveckan också…

Jag fightas fortfarande en del med mina kära ryck. Det kändes dock väldigt bra nästan hela vägen idag. Det var på slutvikten som jag inte alls fick till dom. Stötarna går däremot ganska bra och oftast känns faktiskt både vändningen och överstöten bra. I och för sig fick jag till en sjukt dålig vändning på 105 kg som blev som en enbenståhävning i resningen. Det värsta var att jag redan i starten kände att jag var lite på framkant och att vändningen inte skulle bli speciellt bra. Men jag tänkte att jag kör på i alla fall och då blev det en liten tåhävning i resningen. Inte supermysigt kanske men överstöten blev istället superbra. Alltid finns det något positivt!

Mathias körde sin egen variant av handstående.   

Hmm, jag undrar om min rumpa har blivit större eller om jag bara har blivit ”tjockare”. Jag hade på mig ett par jeans höromdagen som jag inte använt på ett tag och jag kan inte komma ihåg att dom var så låga som dom var nu. Ska jag i första hand skylla detta på alla knäböj eller är det kanske chokladen? Eller det kanske i och för sig är en kombination av dom båda… Får helt enkelt hitta andra jeans. 

Igår blev det en hel del knäböj och jag känner det i benen idag. Dom känns konstant trötta och det är till och med lite småsegt att gå. Att gå liksom… Det är ingen träningsvärk alls utan dom är bara väldigt trötta. På dagens eftermiddagspass hade jag ryck och stöt och jag kände redan under uppvärmningen hur ickepigga mina ben var. Men jag klarade passet och känner mig ganska nöjd. 🌟 

Mat. Punkt. Jag älskar mat. Jag älskar frukost, lunch, middag, mellanmål, fika. Ja, jag älskar nog det mesta helt enkelt. De olika måltiderna är superb fast på olika vis. Det absolut bästa är ju när man äter och/eller lagar maten tillsammans med andra. 

Nu när jag har jobbar måndag-fredag har jag haft ganska mycket rutin på allting som har med mat att göra.
Jag börjar såklart dagen med frukost. Det fanns en tid när jag aldrig åt frukost. Alltså verkligen aldrig. Det var inte för att jag inte kunde äta på morgonen utan det var mest bara för att jag gärna sov så länge som möjligt och helt enkelt struntade i den. I bästa fall kunde det istället bli typ två halvtrista knäckemackor på jobbet på någon rast på förmiddagen. I dagsläget består min standardfrukost av havregrynsgröt, kokt ägg och kaffe. Vad jag har till gröten varierar jag men det är exempelvis nötter, frön och bär. Mums!

Mina mellanmål nu när jag har jobbat har främst bestått av kvarg med antingen müsli, granola eller bär. När jag jobbar känner jag mig lite som Skalman med en mat- och sovklocka (i och för sig utan den där sovdelen, den måste jag jobba lite mer på). Men jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, proteinshake (typ alltid Whey 1000) efter träningen och sedan middag och eventuellt ett mellanmål igen och detta vid ungefär samma tider varje dag. Vänjer sig kroppen vid att äta regelbundet? För nu blir jag typ lite småhungrig vid de tiderna varje dag. 

För övrigt så är jag ganska så stark nu. Den där allra värsta segheten efter tävling har börjat försvinna och jag börjar mer och mer hitta bra saker och  ”rätt” känslor i träningen. Benen känns ofantligt sega men starka. Jag tror faktiskt att jag har kunnat köra många övningar tyngre än vad jag har gjort tidigare och det känns bra för psyket. 

Tänk om jag kunde vara tyngdlyftare på heltid. Det skulle vara så otroligt bra på så många sätt. Nu har jag haft två hela dagar som har varit fria från allt bortsett från lyftningen. Och det är verkligen skillnad när och om man har möjlighet att enbart fokusera och planera på ett sådant sätt. Jag har gått upp strax innan klockan 8 och ätit frukost och därefter åkt och kört ett förmiddagspass. Sedan har jag åkt hem, lagat mat, träffat någon kompis eller bara chillat innan jag har åkt upp till träning nummer två framåt klockan 17. Det är verkligen helt perfekt för då hinner man med att träna bra, äta bra, återhämta sig bra och framförallt så har jag inte stressat alls. I vanliga fall finns det alltid en stress att hinna med allt. Skolan, jobbet, träningen, familjen, vännerna, maten och vilan.
Men eftersom möjligheten att vara tyngdlyftare på heltid inte riktigt finns så tar jag verkligen till vara på de här gångerna då jag kan lägga 100 % av en dag på lyftningen.

Kroppen kändes som en riktig blandning av lite allting inför eftermiddagspasset. Typ som en påse gott och blandat. Vissa bitar gillar man och vissa gillar man inte. Stark och svag, trött och pigg, snabb och långsam, taggad men ändå lite otaggad. Jättekonstig känsla. Det blev ändå ett ok träningspass men jag var verkligen tvungen att fokusera lite extra. Jag tror ändå att förmiddagspasset var behövligt för mig. Kroppen fick liksom väckas och komma igång efter att ha haft tre hela dagar med vila (!!!). 

Jag gillar upplägget på träningen framöver. Jag och Staffan gick igenom planen fram till VM för ett tag sedan och vi var ganska överens om en hel del saker. En sak som vi kommer öka på i träningen är rycken på toppvikter. Jag behöver bli säkrare, mer stabil och bättre helt enkelt. Ryck är ju mitt ”svagare” moment så jag tror det kan bli bra. Någon gång i framtiden kanske.

Nu sitter jag hemma i Göteborg i min egen soffa med en kaffekopp i handen. Om en stund tänkte jag bege mig iväg för att köra ett allmänfyspass nu på förmiddagen.
Men gud vilken fantastisk rolig helg det har varit. Gotland är verkligen så fint, trots att vädret inte var det bästa. Jag har varit på Gotland tidigare men då har vi varit på tävling så det har inte hunnits med så mycket mer. Den här gången blev det också en snabbvisit så nästa gång måste jag helt enkelt stanna lite längre. Undra hur länge Carita är kvar på Gotland den här sommar…? Måste nog ta reda på det. Hann ju liksom inte ens testa hennes utomhuspodie!

Bröllopet var verkligen hur vackert, roligt och fint som helst. Hela bröllopet, allt från själva vigseln till middagen och festen, var utomhus. Det var lite typiskt att det just den här dagen skulle regna enormt mycket. Galet mycket faktiskt. Men jag måste säga att det inte gjorde någonting. Allt var så himla bra!
Brudparet var så otroligt vackra. Carita och Joel är två personer som verkligen älskar varandra och det syns på dom. Ja, till och med en blind skulle kunna kunna se det. På sättet dom tittar på varandra och är mot varandra är så mycket kärlek. Det är fint!

Det bjöds på supergod mat och självklart (eftersom det är Carita) så fanns det en efterättsbuffé. Det var en massa fina och framförallt roliga tal under hela middagen och kvällen avslutades självklart på dansgolvet. Jag har även nu varit med om några gotländska traditioner så som brudvisning och druckit gotlandsdricka. Eftersom vi inte är från ön blev vi kallade fastlänningarna hela kvällen, ganska roligt ändå. Jag och mina lyftarbrudar hade en jätterolig kväll tillsammans med Carita och Joel och deras vänner och familjer. Så otroligt härliga, roliga, glada och mysiga gotlänningar.
Stort tack och jag önskar brudparet mer än all lycka!

Jag vill börja med att tacka alla för så otroligt fina ord efter mitt förra inlägg. Det betyder verkligen enormt mycket, jag hoppas ni förstår det. Det både stärker och värmer att det finns så många som faktiskt bryr sig. Jag tycker att det är viktigt att ta hand om och hjälpa varandra, att bara finnas där och ställa upp. För man är faktiskt inte starkast ensam. 

Från en sak till något helt annat (ja men precis så som livet faktiskt är). Imorgon är det en stor dag. En stark dag. En rolig dag. En fantastisk dag. En lycklig dag. För imorgon ska en person som betyder väldigt mycket för mig gifta sig. Carita Hansson ska bli fru Thorén. Joel och Carita ska bli man och fru. Så galet fint!

Nu ikväll flyger jag och Rebecka från Landvetter till Visby. Iiii, snart åker vi! Sitter just för tillfället på flygplatsen med en kaffe och väntar.

   
  Jag har haft lite packkaos här hemma. Beslutsångesten över klädvalet är enorm! Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska ta med mig. Vilken klänning ska jag ha på mig? Vilka skor? Vilka smycken och vilken väska? Tänk om det är supervarmt eller superkallt och regnar. Ja, som ni förstår så måste jag ju helt enkelt ha med mig ett gäng alternativ så att jag kan anpassa mig efter hur det känns imorgon. 

  
Idag blir det ingen träning för min del. Jag får nöja mig med en liten promenix istället. Om jag hinner ska jag provträna på Caritas utomhusflak. Dock känns det väldigt tveksamt till om jag kommer hinna göra det den här korta, intensiva, vackra och galet roliga helgen på Gotland. 

Det här är ett lite annorlunda inlägg än mina ”vanliga”. Men jag tycker att det är viktigt att skriva om detta också för att det finns flera saker som påverkar en i livet. Saker som kanske är svåra och jobbiga att prata om men som ändå är viktiga att prata om. Det är inte alltid det går eller blir som planerat utan ibland sker det saker som man inte vill ska hända någon.

Som jag så många gånger innan har skrivit så betyder min familj och mina vänner så enormt mycket för mig. Jag tror inte ens dom förstår det alltid. När jag träffar familjen brukar jag oftast syfta på min syster, min bror och mamma. Tidigare var det alltid självklart att även pappa var med på allt vi gjorde. Vi har alltid stått varandra väldigt nära i min familj, och vi gör det fortfarande.
Pappa har alltid varit den som varit med överallt och hjälpt till med allt och ställt upp för alla, oavsett vad det har handlat om och nästan engagerat sig sådär överdrivet mycket. Det var sådant där som man ibland tyckte var lite pinsamt och jobbigt när man var liten (varför tycker man det liksom?) men som man idag uppskattar hur mycket som helst. Behövde man hjälp med något i skolan, ja då la han ner minst lika mycket tid som en själv på att hjälpa till. Dessutom kunde han allt. Alltså verkligen allt. Han var sådär överdrivet intelligent och smart så det spelade ingen roll vad det handlade om. Samtidigt har han alltid varit så otroligt empatiskt, tålmodig och hjälpsam.

Pappa är en av de personerna som jag tycker lagade den absolut godaste maten som jag har ätit. Typ godare än när man äter ute. På något vis kunde han laga ruggigt god mat genom att bara slänga ihop lite grejer som fanns hemma. Samtidigt lagade han lika god mat när han fick planera allt och kunde stå i köket hur länge som helst. Och han lät alltid alla vara med på allt, alla som ville vara med. Han älskade verkligen att laga mat och bjuda andra. Han är en av de få personer (om inte den enda jag känner i alla fall) som kunde ställa sig och slänga ihop något ”lite lätt” klockan elva en vardagkväll om man bad om det, och dessutom tycka att det var roligt att göra det. Frågade han om man ville ha en macka, ja då visste man att han inte skulle komma med en sådan där vanlig simpel macka med smör, skinka och möjligtvis någon gurkbit på. Nej nej, det var alltid mycket mer än så. Det blev alltid en bättre, mer avancerad, godare och roligare ”enkel kvällsmacka” när han fixade. Fast oftast blev det ingen kvällsmacka utan något annat suveränt gott. Jag önskar verkligen att jag hade fått det matintresset också. Eller jag har intresset när det gäller att äta men jag är inte alls lika bra på att laga det själv. Inte ens i närheten. Jag saknar det.

En rolig sak som speglar pappas mat, hans engagemang och omtänksamhet var alla de matsäckar man skulle ha med sig på exempelvis skolutflykter. Det var ganska standard att barnen hade med sig kalla plättar eller pannkakor med sylt, dubbelmackor med ost och skinka eller möjligtvis rullmackor med Mamma Scans köttbullar. Ja, det hade ju i alla fall aldrig syskonen Roos. Eller jo förresten, om mamma fixade maten så var det precis dom där köttbullarna man fick. Nej, sådana där saker brukade inte pappa fixa. För det första hade man oftast jättemycket med sig. Hade man en macka med sig så var det säkert med någon smakrik ost, salami, massa smör (tror jag vet varför jag älskar smör så mycket), blandade kryddor och en mix av grönsaker. Det kändes som om han verkligen la ner hela sitt hjärta i en liten enkel macka. Mycket för att jag tror att han uppskattade goda smaker själv. Jag älskar verkligen att pappa gick in i allt till hundra procent. Det här med maten är bara en liten del av pappa men jag tycker att det speglar hela honom och hela hans liv. Omtänksam, empatisk, engagerad, smart, intelligent, kunnig, intresserad, enormt hungrig på kunskap, karriärsmänniska och samtidigt en person där familjen alltid har varit det viktigaste. Det är min pappa det.

Men saker kan förändras och det kan gå fort. Saker man aldrig trodde kunde hända kan hända. Sådant som man inte tror händer en själv kan hända. Men mycket är så mycket vanligare än vad man tror. Stroke är en sådan sak. Det är riktigt stupid. Det är något som kan drabba vem som helst, även någon som då var i 50-års åldern. Beroende på skadans lokalisering och omfattning kan olika funktioner i hjärnan skadas. Det kan ge både fysiska och intellektuella funktionsnedstättningar.

Om min pappa hade varit frisk så hade han garanterat varit med på varenda tävling jag gör, gjort filmer, tagit bilder och redigerat ihop med världens värstingutrustning dessutom. Han hade älskat det! Han hade följt alla inblandade och garanterat hängt lika mycket som mig på klubben. Jag vet att han är stolt över mig nu också och han fortfarande är engagerad och intresserad av vad jag gör, fast på ett annat sätt. På sitt sätt.

Det var några dagar sedan jag skrev nu. Det känns som om dagarna bara har flugit förbi och varit fullspäckade från morgon till kväll. Jag är nu inne på min sista jobbvecka på mitt nuvarande extrajobb. Sen blir det nog ett litet sommarlov. 🙂

Just nu har jag träningsvärk lite här och var och benen, axlarna och ryggen är gaaaaanska stumma. Dagens träning var ett typiskt styrkeprogram med press bakom nacke, knäböj fram, ryckdrag, hissdrag, chins och lite övrig allmänfys.
De två föregående veckorna har all träning känts halvkass men nu tycker jag att jag börjar komma igång bättre igen.
På programmet stod det 3*2 (det vill säga 3 set med 2 reps i varje set) på slutvikten i knäböj för att därefter avsluta med 2*5 på en lättare vikt. För mig som är tyngdlyftare är dom där femmorna och sexorna många reps. En sak som man måste tänka på när det gäller min träningsplaneringen är att jag inte kan bygga på mig hur mycket muskler som helst eftersom det väger mycket. Jag ska med andra ord försöka bli så stark som möjligt men öka i muskelmassa så lite som möjligt. Svårt!! Det innebär bland annat att jag i större utsträckning än exempelvis Mathias, som tävlar i den tyngsta viktklassen, kör 1, 2 eller 3 reps men på relativt tunga vikter istället för att ligga och köra 6 reps. Självklart kör även jag flera reps men inte riktigt lika ofta.
Så här körde jag mina knäböj idag, inklusive uppvärmningen. Täljaren är den vikt jag hade, nämnaren är antalet reps och det motsvarar då tillsammans ett set. (Haha, shit vad nördigt det där lät).

Vikterna är anpassade efter mitt max i knäböj fram. Nu är det i och för sig lite dumt eftersom jag inte vet exakt vad jag maxar (har faktiskt aldrig provat) men här är det räknat på 125 kg, så det innebär att jag har kört på ca 90 % av mitt max på min slutvikt. Jag tror dock att jag gör mer än 125 kg men så tänker jag i många övningar. Jag tror många gånger att jag kan göra mer än vad jag faktiskt har gjort. 🙂