Jag har kommit på ett ställe där jag alltid är sjukt avslappnad. Där jag slappnar av i hela kroppen och även i huvudet. Jag somnar eller är på väg att somna nästan varje gång, vilket i och för sig inte alltid är speciellt bra eftersom jag börjar rycka då. Detta ställe är när jag gör en magnetröntgen. Sjukt märkligt eftersom det dels är ett ganska högt konstant dunkande ljud från maskinen och dels för att det är ett trångt utrymme. Men tydligen kan jag somna där. 

Från en sak till en annan. Jag har sjuk träningsvärk i rumpan från gårdagens pass. Jag vet i och för sig inte om det är från själva träningen (knäböj, hängande stötdrag och mark) eller om det är feån uppvärmningen som bestod av en hel del utfallsvarianter med hantlar. Idag körde jag hängande sittvändningar. Det var första gången sedan VM jag körde sitt så det var lite otajmat men kul! 

   
 Jag har ju även ett sitta-på-huk-projekt. Triss tyckte ju stt vi skulle klara av att sitta på huk med rak rygg och armarna ovanför huvudet (som ett ryck) innan jul. Det misslyckades jag ju totalt med så jag får fortsätta köra på. Lägger upp två bilder där man ändå kan se lite skillnad på de här 2,5 veckorna. De mörkare bilderna är äldst. 

Min träning just nu fokuserar ganska mycket på att bli starkare i ben och rygg. Det är mycket knäböj, igår körde jag 4×4 på 123 kg. Jag tror faktiskt inte jag kört fyror på den vikten tidigare. Det var tungtlätt och nästa gång kan jag nog lägga på lite till, om jag får för Staffan vill säga 😊🙈 I lördags hade vi ett julbord med klubben hemma hos Knut. Jag, Therese, Knut, Rebecka och Ulrika samlades redan klockan 10 för att handla allt. Sedan höll vi på och lagade mat och fixade med allt hela dagen och på kvällen dök alla andra mossebergare upp. En rikigt lyckas kväll med massa mat och ännu mer efterrätt. Kanske var det tack vare all mat som jag ändå var ganska stark på söndagspasset?   
    
 
Idag försökte jag mig däremot på att köra hängande styrkevändningar från position 4 (typ strax under knät). Det är så svårt!! Har ju förresten använt mina tights från Skins ett tag nu och jag är verkligen supernöjd med dom. Dom sitter så bra, är riktigt sköna och det är sådär ”lagom” mycket kompression (kanske i och för sig beror på vilken storlek man har men för min del tycker jag det).     

Jag saknar tyngdlyftningen lite grann. Just ryck och stöt och alla tusen olika varianter man kan köra av dom. En stor del av min träning de två senaste veckorna har bestått av drag, knäböj, mark och allmänfys. Ganska tung träning, ganska stor volym. Kroppen är en aning trött, framförallt ryggen och benen. Eller ah, jag är trött fast pigg ändå på något vis. Jag har det fortfarande lite jobbigt med min ena hand så därför har ganska många övningar pausats. Jag känner dock att jag börjar sakna lyftningen som bara den. Det är gött att ”bara” köra de här tunga övningarna och inte tänka supermycket hela tiden men nu vill jag tänka och nöta lyften också. Så kom igen nu stupid hand och bli bra igen! 

Idag var jag och Rebecka förbi Annika och Richard och hälsade på deras lille kille Filip, som blev hela 14 dagar gammal idag. Alltså jag dör så söt! Hur kan man sluta titta på honom liksom? Man vill ju bara gosa och titta på honom hela tiden. 

Jag la upp en film på Instagram för några dagar sedan där jag försöker sitta på huk. Jag har mer och mer börjat inse att jag faktiskt är helt värdelös på det. Jag har ju alltid vetat att jag är lite stel just när det gäller att sitta på huk men jag hade inte riktigt koll på att jag var så här stel och osmidig jämfört med andra. Det positiva med det hela är att jag har fått så många tips på olika saker jag kan testa att göra för att förbättra mig. Det är många som verkligen vill hjälpa till och delar med sig av sina erfarenheter och det blir jag så himla glad för. Jag uppskattar det enormt mycket och nu ska jag ge mitt huksittande ett ärligt försök till att bli bättre. Just nu förstår jag dock inte hur jag ska lyckas, det känns så långt borta och nästan omöjligt. Men som sagt, jag ska verkligen försöka.
Jag vill kunna sitta barfota på huk med ryggen rak (eller typ i alla fall) utan att armarna måste vara framåt (helst vill jag kunna sitta med dom uppåt, som i ett ryck). När jag sa det här till Triss svarade hon ”går det ens”? Så vi ska helt enkelt försöka närma oss målet, eller åtminstone inte vara oändligt långt ifrån, så får vi se om vi lyckas någon gång i framtiden.
En uppdatering om detta kommer framöver.
Just nu är jag smått bitter över att det är så fruktansvärt jobbigt att sitta på huk. 🙊
Dagens träning bestod återigen av massa tunga styrkeövningar och vändningar. Jag ”vilar” fortfarande handen från allt ovanför huvudet och hoppas verkligen att det om en vecka ska gå att träna ordentligt och ”riktig” tyngdlyftning igen.

  
Helgen har annars varit toppen. Igår samlades ett gäng mossebergare hemma hos Per för glögg, luciafirande, ost och massa annat gott. Vi möttes av en riktigt fin och typisk tyngdlyftarjuldörr, en sådan borde alla ha. 🙂

Häromdagen snackade jag med det härliga radarparet Alex och Andreas (jag kallar dom även Piff & Puff, fast i en roligare och smartare version) på Tyngre. Vi pratade om allt från väder, som är ett givet samtalsämne i Sverige, till VM i Houston till handboll och givetvis choklad.

Ni hittar intervjun här.

Större delen av den här veckans träning består av knäböj, stötmark, ryckmark, stötdrag och ryckdrag och hängande vändningar från olika positioner. Jag har haft det lite struligt med en tumme ett tag nu så jag försöker ta 1-2 veckor där jag tränar utan att belasta tummen/handen på det sättet som gör att det gör ont. Det innebär dock allt ovanför huvudet vilket är ganska trist. det innebär alltså att allt från ryck, ryck nacke och överstöt till hederlig gammal vanlig press, pushpress till simpel handstående och dips utesluts helt. Man kommer på att man belastar handen ganska ofta när man tränar, eller även i vardagen. Förhoppningsvis ska det bli bättra nu snart (jag är bara så sjukt otålig!!) och då ska stången ovanför huvudet igen.
När jag har kört mina vändningar har jag dessutom försökt köra så mycket som möjligt utan att ha tumlås då det även brukar göra ondare efteråt. Men shit vilken skillnad det är ändå att köra med eller utan tumlås. Det går ju bra att dra den långsamt men i slutdraget blir det helt annorlunda, i alla fall när jag gör det. Det är som om man inte riktigt får med sig stången på samma sätt, det blir liksom någon glapp.

Just nu är det jobbigt att resa sig upp, benen är tunga och det är svårt att nämna en kroppsdel som inte har träningsvärk. Kan man säga något annat än aj? MEN på något sätt är det ändå sådär typiskt mysigt omysigt att känna så här. I söndags drog ”den riktiga” träningen igång igen. Efter att ha haft två veckor efter VM med egen träning, som har innehållit allt från ingenting, vilande och ätande till spinning, knäböj och marklyft, till att nu få träningsprogram och en ny årsplanering av min tränare känns jättebra. Den här första tiden kommer innehålla en hel del styrketräning, det kommer vara mycket ben och drag. Söndagens tärning började med ett pass som där de stora basövningarna såg ut så här:

Knäböj bak (ca 75 %) 5 x 6
Marklyft, stötfattning (ca 75 %) 4 x 5
Stötdrag bockar 4 x 5

Alltså 75 % är inte så tung vikt egentligen men alltså oj vad mina ben och även min rygg dog en aning just på sista repsen, framförallt i marklyften. De första kändes verkligen hur bra och lätta som helst men sen på den allra sista repetitionen var det som om kroppen tvärdog. Jag älskar dock att få köra sådan här träning ibland också, att bara få ta i en massa och ta sig igenom passen.

Alltså herre gud säger jag bara. Jag har nu varit hemma i två dagar och idag var jag och tränade mitt första mer ordentliga träningspass sedan VM. Av någon märklig anledning kände jag för att springa (läs lunka/jogga) på löpbandet idag. Av någon ännu märkligare anledning blev det typ 5 km. Det kan låta kort men för mig som i princip aldrig springer (bortsett från de tre-fyra gånger per år som vi gör löptester) var det verkligen helt otippad att jag ens skulle få för mig att springa den sträckan. Märklighet nummer tre är att det faktiskt var ganska ”gött”. Men för att min hjärna inte ska tro att den nu ska bli någon löpare så var jag tvungen att kompensera med knäböj bak efteråt också. Jag lastade på lite vikt, tänkte inte så mycket på hur mycket jag skulle ha utan jag la bara på lite. Jag körde på 115 kg och tänkte mest att ”115 kg är ju inte så mycket”. Men alltså mina ben efteråt! Helt sjukt vad trötta dom blev. Jag kunde knappt gå ordentligt efteråt. Det är märkligt (märkligt nr 4 den här dagen) hur det kan vara så stor skillnad, för en vecka sedan kände jag ju mig superstark i benen och nu håller dom på att dö.
Hur som helst så var det ändå mysigt att komma igång lite lätt med träningen igen. 🙂

Foto: Deca Text & Bild ©

Väskan är i princip färdigpackad och jag tror till och med att den ska gå att stänga. Jag ligger just nu i trosor och keps på sängen på hotellrummet och bläddrar mellan alla tusen filmkanaler. Jag känner mig enormt uppblåst, är sugen på sallad och att springa. Japp, jag känner att jag är klar med det amerikanska ätandet för den här gången.
Imorgon påbörjar vi vår resa hem. Det ska bli skönt att komma hem, jag har ju längtat efter alla mina goa där hemma. Samtidigt tycker jag att det är enormt roligt att vara iväg, jag älskar ju att träna, tävla och jag trivs så himla bra med gänget som varit med här. Det kommer bli lite tomt att gå och lägga sig själv, äta frukost själv, dricka tusen koppar kaffe själv när man gjort allt tillsammans med fyra andra i över två veckor nu.
Jag har redan börjat längta efter att köra igång med träningen igen. Jag vill förbereda mig och vara ännu bättre inför nästa stora tävling, men först ska det bli lite vila och tid att ”laga ihop mig” helt. En grej som jag verkligen ska ta tag i är min smidighet och då framförallt höfterna, vristerna och vaderna. Jag ska göra ett ordentligt försök att bli smidigare. Jag ska testa att köra ett program på cirka 20 minuter varje dag och se om det kan ge något. Triss har kört det i några veckor och tycker att det har hjälpt henne mycket så jag ska se om även jag kan bli lite rörligare.

Foto: Deca Text & Bild ©

Idrott kan vara så fantastiskt underbart men det kan även vara så otroligt jobbigt. Känslan av att prestera och få ut något av all den tid, energi och kraft man lägger ner under året på att bli bäst är så otroligt underbar och härlig. Det är svårt att beskriva och går liksom inte roligt att jämföra med något annat. Det är helt magiskt. Samtidigt kan det vara lika jobbigt, tråkigt och frustrerande när man inte får ut det man vill, kan och kämpar så enormt mycket för. Det är på riktigt så mycket blod, svett och tårar i idrottens värld. 

Det är en så ofantligt märklig känsla jag har just nu. Årets sista och största tävling är över för min del. Det är både tomt och härligt, men suget att få lyfta mer finns fortfarande där. Helst vill jag lyfta mer nu med en gång. Det här var en tävling som har varit målet det senaste halvåret. Jag har verkligen känt mig i riktigt bra fysisk form och hade på känn att det här skulle bli en grym tävling. Jag trodde att det äntligen skulle släppa lite för mig och att jag skulle få ut min kapacitet ordentligt. Att rycka runt 90 och stöta närmare 120 trodde jag absolut att jag skulle kunna göra. Men det är mer än den fysiska formen och viljan som ska sitta när det är en sådan här stor tävling. Kanske var kombinationen av att jag ville lite för mycket, var lite för nervös, hade lite dåliga erfarenheter från VM tidigare och kände mig en aning förkyld det som gjorde att det inte rikigt var min dag idag. Eller också var det bara en dålig dag för mig helt enkelt, tråkigt nog men tyvärr sant. Lyftningen stämde inte alls, det var inte ”som vanligt” ute på podiet. Jag är en riktig tävlingsmänniska och brukar i princip alltid göra bra på tävlingar, det är ju så himla roligt! Uppvärmningen kändes kanonbra. Rycken satt perfekt och därför trodde jag ännu mer på en bra tävling. Första rycket på tävlingen var väl ok med de andra två försöket var faktiskt ganska dåliga. Det hände liksom ingenting i min lyftning och det blev bara helt fel. 84 klarat och två missar på 87. Tyvärr. Sjukt besviken på mig själv gick jag av podiet och fick ladda om inför stötarna istället. Men konstigt nog så blev även stötarna märkliga. Ingång på 109, en ganska konstig vändning som slog ner mig lite men överstöten var toppen. Vi höjde till 113 där jag återigen gjorde en ganska dålig vändning och missade överstöten. Det blev ett omförsök på 113 och då satte jag den! Men det var ändå ett kämparlyft, det flög inte alls upp lika bra som det borde göra. Jag slog ett nytt svenskt rekord med 197 kg sammanlagt och det blev en 20:e plats för mig (25:a i ryck och 15:e i stöt tror jag). Jag är nöjd att jag klarade att fightas och ta igen den där stöten på 113 kg men jag är samtidigt väldigt missnöjd och besviken på mig själv och min insats. Fan, jag ville ju så mycket mer och framförallt så kan jag ju så mycket mer. Men det stämmer helt enkelt inte alltid och tyvärr gjorde det inte det för mig den här gången. Så även den bästa kan misslyckas ibland 😉😊 Eller ah, man får tänka lite så att det inte alltid går spikrakt upp. Så nu kan jag bara komma tillbaka och vara starkare och bättre än någonsin! Tack alla som har hejat, peppat, grattat och hört av er. Ni är verkligen så sjukt viktiga och bäst! Och tack alla mossebergare, tränare Staffan och coacherna Jim & Anders, guld! 🌟Nu ska jag njuta av resten av tiden här och heja på de andra två svenska brudarna som lyfter på onsdag. Jag tror allt att dom kan ta igen alla kilon jag förlorade. Så heja Sverige!! 🇸🇪