Idrott kan vara så fantastiskt underbart men det kan även vara så otroligt jobbigt. Känslan av att prestera och få ut något av all den tid, energi och kraft man lägger ner under året på att bli bäst är så otroligt underbar och härlig. Det är svårt att beskriva och går liksom inte roligt att jämföra med något annat. Det är helt magiskt. Samtidigt kan det vara lika jobbigt, tråkigt och frustrerande när man inte får ut det man vill, kan och kämpar så enormt mycket för. Det är på riktigt så mycket blod, svett och tårar i idrottens värld. 

Det är en så ofantligt märklig känsla jag har just nu. Årets sista och största tävling är över för min del. Det är både tomt och härligt, men suget att få lyfta mer finns fortfarande där. Helst vill jag lyfta mer nu med en gång. Det här var en tävling som har varit målet det senaste halvåret. Jag har verkligen känt mig i riktigt bra fysisk form och hade på känn att det här skulle bli en grym tävling. Jag trodde att det äntligen skulle släppa lite för mig och att jag skulle få ut min kapacitet ordentligt. Att rycka runt 90 och stöta närmare 120 trodde jag absolut att jag skulle kunna göra. Men det är mer än den fysiska formen och viljan som ska sitta när det är en sådan här stor tävling. Kanske var kombinationen av att jag ville lite för mycket, var lite för nervös, hade lite dåliga erfarenheter från VM tidigare och kände mig en aning förkyld det som gjorde att det inte rikigt var min dag idag. Eller också var det bara en dålig dag för mig helt enkelt, tråkigt nog men tyvärr sant. Lyftningen stämde inte alls, det var inte ”som vanligt” ute på podiet. Jag är en riktig tävlingsmänniska och brukar i princip alltid göra bra på tävlingar, det är ju så himla roligt! Uppvärmningen kändes kanonbra. Rycken satt perfekt och därför trodde jag ännu mer på en bra tävling. Första rycket på tävlingen var väl ok med de andra två försöket var faktiskt ganska dåliga. Det hände liksom ingenting i min lyftning och det blev bara helt fel. 84 klarat och två missar på 87. Tyvärr. Sjukt besviken på mig själv gick jag av podiet och fick ladda om inför stötarna istället. Men konstigt nog så blev även stötarna märkliga. Ingång på 109, en ganska konstig vändning som slog ner mig lite men överstöten var toppen. Vi höjde till 113 där jag återigen gjorde en ganska dålig vändning och missade överstöten. Det blev ett omförsök på 113 och då satte jag den! Men det var ändå ett kämparlyft, det flög inte alls upp lika bra som det borde göra. Jag slog ett nytt svenskt rekord med 197 kg sammanlagt och det blev en 20:e plats för mig (25:a i ryck och 15:e i stöt tror jag). Jag är nöjd att jag klarade att fightas och ta igen den där stöten på 113 kg men jag är samtidigt väldigt missnöjd och besviken på mig själv och min insats. Fan, jag ville ju så mycket mer och framförallt så kan jag ju så mycket mer. Men det stämmer helt enkelt inte alltid och tyvärr gjorde det inte det för mig den här gången. Så även den bästa kan misslyckas ibland 😉😊 Eller ah, man får tänka lite så att det inte alltid går spikrakt upp. Så nu kan jag bara komma tillbaka och vara starkare och bättre än någonsin! Tack alla som har hejat, peppat, grattat och hört av er. Ni är verkligen så sjukt viktiga och bäst! Och tack alla mossebergare, tränare Staffan och coacherna Jim & Anders, guld! 🌟Nu ska jag njuta av resten av tiden här och heja på de andra två svenska brudarna som lyfter på onsdag. Jag tror allt att dom kan ta igen alla kilon jag förlorade. Så heja Sverige!! 🇸🇪