Mamma Lena är äntligen på besök i Göteborg igen så självklart passar jag på att träna samtidigt som henne. Rebecka la upp en bild på Instragram där hon skrev att det kändes som om vi åkt tillbaka i tiden, till 2009 när vi två började träna tyngdlyftning i Mosseberg. Men det var faktiskt lite så. ”På den tiden” var det systrarna Berntsson (det vill säga Annika och Lena) som var den absoluta toppen på damsidan. Systrarna som gör i princip allt likadant (friidrottar, håller på med tynbgdlyftning, lyfter med utfall, hittar en norsk tyngdlyftare att leva med, skaffar barn 2015 och ja, listan kan göras lång). Typ alla visste vilka dom var och de två var verkligen med i början och drog igång svensk damlyftning. Så hur tur hade inte jag och Rebecka att få komma till den klubben där dom tränar och få träna och inspireras till att lyfta mycket? Inspireras att bli bättre, att ta sig till NM, EM och VM. Därför var det lite extra roligt att vi alla fyra var där och tränade idag 🙂

Mitt pass gick ganska bra. Styrkan är tillbaka även i ryck och stötarna känns verkligen supersäkra just nu. Jag tycker både att vändningarna och överstötarna är stabila. Jag, Rebecka och Lena avslutade hela träningspasset med en WOD (tror den heter Grace). Man skulle göra 30 ”stötar” på 42,5 kg så snabbt som möjligt. Det var verkligen jättejobbigt, svårt men superkul när vi gjorde den ihop. Uthålligheten är absolut inte den bästa och det känns som om man måste hitta någon bra ”teknik” för att få det att gå lite snabbare. Liksom att ta ner den snabbare och börja nästa lyft med en gång. Även att göra själva överstöten/pushpressen/pressen snabbare efter att man har vänt upp den. Men riktigt roligt och jobbigt var det i alla fall 🙂

Jag har spenderat helgen med en av mina absolut bästa vänner. Och gud så mycket energi, kärlek och lycka hon ger mig. Ibland känner och ”upptäcker” jag vissa saker som jag tidigare kanske har tagit för givet. Att ha en person som min Johanna i sitt liv betyder så otroligt mycket. Vi har hängt ihop i typ 16 år. Vi har gått i samma klass från årskurs 4,  och vi gick även i samma klass genom hela gymnasiet. Dessutom jobbade vi ett tag på samma arbetsplats något år så vi har verkligen hängt ihop. På många sätt är vi så otroligt lika men vi är ändå så olika. Kanske är det därför vi är så nära varandra som vi faktiskt är. Och kanske är det därför vi fortsätter att vara så nära och fortsätter att umgås oavsett hur våra liv ser ut och vad som händer. Jag tycker att det är skönt att ha en person utanför elitidrottande, eller idrottandet i allmänhet, som betyder så mycket och förstår en bättre än någon annan ändå. Det finns nog ingen annan, mer än familjen då, som känner mig lika bra som hon. Det är ingen annan som varit med, funnits där och varit lika närvarande som hon genom allt som hänt under åren. Killtrubbel, val av skor, långa shoppingdagar, party, myskvällar, träning, kattnamn, framtidsplaner, familjeproblem. I allt detta vardagliga som händer, litet som stort, har vi två alltid funnits för varandra. Och gör det fortfarande. Och kommer göra för all framtid. Alla borde få ha en egen Johanna för hon är så satans bra. Jag var bara tvungen att säga det för jag har insett hur viktig hon är för mig och hur mycket hon betyder för mig.

Jag har glömt bort att säga att jag testade att göra Fias päron-citronkaka. Alltså den var så sjukt lätt att göra. Den gick fort att göra och resultatet blev gott. En bra kaka helt enkelt. Jag gjorde i princip precis så som Fia hade skrivit i sitt recept men jag tänker att man nog kan byta ut eller lägga till vissa grejer. Jag tänker att det borde bli gott med någon liten skvätt citronsaft i för att få lite syrligare smak. Ska testa det nästa gång.
Så här ser Fias recept ut som jag följde typ slaviskt:

Ingredienser

3 ägg
150 g citron- och limekvarg
1/2 msk sötningsmedel
30 g Whey 1000 päronsmak

Gör så här

1. Separera äggen.
2. Vispa vitorna till en maräng.
3. Blanda äggulorna med kvargen, sötningsmedlet och proteinpulvret. Häll i lite proteinpulver åt gången. Blanda väl.
4. Vänd sedan ner marängen.
5. Häll smeten i formen och toppa med bär.
6. Grädda i ugn, cirka 150 grader i 30-40 minuter.

Det senaste träningspasset jag skrev om här var ”katastrofpasset” i tisdags. Just den dagen kändes det verkligen skit och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen. Att ett enda träningspass kan påverka mig så mycket som det gjorde är väl i sig kanske ett tecken på hur mycket jag vill själv och viktig och betydelsefull lyftningen är för mig. Att ha en bild av hur det ska gå och när verkligheten sedan visar sig vara en helt annan blir det jobbigt. Jag tror alla mina nära och kära åtminstone någon gång har varit med om hur nere, förbannad, frustrerad och irriterad jag har blivit av dåliga träningspass. Eftersom tyngdlyftningen är en stor del av mitt liv påverkar det mig såklart. Men precis som lyftningen kan göra mig riktigt nere emellanåt gör den mig så extremt glad och nöjd större delen av året. De här dåliga passen kommer emellanåt och det vet jag ju. Jag har faktiskt tränat så pass länge och mycket och jag är på så pass hög nivå att jag varit med om det innan. Men det är väl precis så som idrotten är. Det går upp och ner och man lägger ner så enormt mycket tid för att vara som bäst några få gånger om året. Men idrotten är så sjukt jävla fantastiskt härlig, rolig, underbar och lycklig när det går bra och när man lyckas presterar på tävlingar är det så värt allt slit och alla jobbiga träningspass. Det är svårt att beskriva den känslan och den kicken man får av att uppnå sina mål, att fightas och verkligen lyckas på tävling. Det är verkligen fantastiskt och svårt att hitta någon annanstans, i alla fall för mig.

De senaste träningarna har varit väldigt mycket bättre. Jag släppte det där katastrofpasset och försökte hitta en annan ingång i lyftningen istället. Försöka att tänka på något helt annat och bara göra. Några centrala ord har varit ”stressa inte” och ”ta det lugnt”. Ska helt enkelt försöka att vara mindre duracellkanin och mer varva duracellkanin med Skalman (eller något). 🙂
Avslutar det hela men en bild på alla som var med på NM-lägret i Halmstad. Alla är nöjda, trötta, svettiga och glada efter att ha avklarat löptestet.

Nu är NM-truppen helt klar. Den kommer att bestå av 5 tjejer och 3 killar.   

Min kropp känns så konstig. Jag undrar om det är något jäkla virus eller något annat som ligger och lurar och som inte riktigt vet var det ska ta vägen. Igår hade jag totalvila och tänkte att min hängighet skulle bli bättre av det.
I förmiddags åkte jag upp till klubben och körde ett superlätt allmänfyspass för att känna av kroppen och förbereda den för kvällspasset. Ett kvällspass som gick skit. Eller hela passet gick inte skit men rycken gick verkligen åt helvete. Det är och har varit ganska mycket just nu och ja, det påverkar garanterat träningen också. Och när kroppen tydligen inte är helt hundra så kan det bli som idag, kaos och katastrof (enligt mig själv i alla fall). Det är så sjukt frustrerande att inte kunna när man vet att man egentligen kan. När det vardagliga, lätta och bra istället blir tungt och helt fel. Normalt sett brukar mina ryck i princip aldrig kännas tunga men det gjorde dom verkligen idag. Och dom kändes tunga från relativt lätta vikter. Jag hatar att känna mig svag. Jag hatar känslan av att inte riktigt veta varför det inte går att göra ”som vanligt”. Men det är inte alltid så lätt att lyssna på kroppen och de signaler den sänder ut om att den inte är helt ok. Viljan att fortsätta och att ”få till det” är så stor och ibland är jag kanske lite för envis. Istället blir jag besviken och arg. MEN nu ska jag släppa det här passet, inte fundera så mycket över varför det gick dåligt och istället vara nollställd inför nästa träning istället. Det kan ju i alla fall inte bli värre. Och jag var i alla fall stark i knäböj, det är alltid något. 🙂

Helgen har gått så galet fort och jag har haft så roligt. Älskar verkligen tyngdlyftning och alla otroligt härliga och roliga lyftare som höjer det hela ännu mer. Det är verkligen inspirerande att se andra lyfta. Det är många gånger man ser att det man trodde var en evighet bort faktiskt kan vara möjligt idag. Den här helgen var exempelvis Triss uppe och försökte vända 125 kg. 125 kg!! Även om det inte klarades den här gången så var det verkligen ett bra försök. Och det är coolt! Det gör även mig taggad och motiverad till att lyfta mer. Bara man tror på sig själv så kommer man så långt! Tror man att man kan, ja då kan man enormt mycket mer än om man tvekar och inte tror på sig själv. Tror och vågar man, då kommer man långt. Riktigt långt. 
Dagen började med det sista testet, 2000 meter. Alltså jag förstår inte varför det är så fruktansvärt jobbigt innan. Jag menar, 2000 meter. Det är ju typ ingenting egentligen. Löpningen gick till slut ganska bra. Det är bara så satans svårt att veta hur fort man ska springa varje varv. Den här gången sprang jag lite för långsamt de tre första varven för jag insåg med lite mindre än två varv kvar att jag hade ganska mycket energi och kraft kvar. Så de sista 1,5 varven gick nog ganska mycket fortare än resten av loppen. Skönt att testet är klart och att dessutom vädret var grymt!
Nu är det 3 veckor kvar till NM och efter den här helgen känner jag mig mer taggad! 

Jag tycker verkligen om läger. Det känns som om träningslägret precis har börjar men redan imorgon är det dags för sista passet innan vi alla åker hem igen. Det här är ett uttagningsläger till Nordisk som går sista helgen i augusti. Vi har fått reda på att det totalt finns 8 platser till NM som vi alla slåss om att få. Så den svenska NM-truppen kommer alltså att bestå av 8 lyftare och vilka det blir kommer vi nog få reda på imorgon eller i veckan som kommer. Spännande! Det är (som vanligt!!) grym stämning och bra pepp på alla träningspassen. Många fina och tunga lyft har också varit. För min del har det faktiskt känts sådär. Kände mig redan i fredags lite halvhängig. Men nu ikväll har det börjat kännas bättre. Träningspassen har ändå gått helt ok tycker jag. Under tiden vi har varit här har vi även avverkat några fystester och imorgon är det daga för det mest omtalade och ångestladdade tester: löpningen. Så nu ska jag försöka glömma, eller i alla fall inte tänka på, morgondagens löpning och försöka sova. Ska drömma och ryck och stöt istället tror jag. Eller choklad. 

Idag har jag haft vilodag. Det känns alltid lite konstigt att ha just dessa vilodagar. Man vill liksom träna men samtidigt vet jag att min kropp även behöver vila helt emellanåt. Men på något konstigt vis är det är ändå svårt. Jag menar, träningen och lyftningen är ju liksom en väldigt stor del av min vardag. 

Hur som helst så har jag jobbat hela dagen idag. Eftermiddagen och kvällen har jag spenderat tillsammans med Jonna och vi har turistat i vår egen hemstad. Vi satt på en uteservering på Avenyn i solen och käkade pizza (hmm, har för mig att jag skulle börja tänka lite mer på vad jag åt…? Typiskt!) och pratade massor. Vi kom då fram till att vi var tvungna att åka Paddan i och med att jag tror att jag inte har åkt den innan. Och det måste man ju ha gjort någon gång i livet i alla fall. Speciellt eftersom jag bor här i Göteborg. Sådana här mysiga och roliga kvällar tillsammans med fantastiska människor (eller fantastisk människa i detta fall) är verkligen superhärliga.

Imorgon blir det tidig tidig (ja, jag skrev dubbelt med flit) träning för att sedan gå in och jobba några timmar. Sista passet i Göteborg innan lägret i Halmstad. 

Jag sitter och längtar lite till helgen. Då är det äntligen dags för ett läger igen och det ska bli så kul. Även om det bara blir ett kortisläger den här gången ska det ändå bli kul att hänga med lyftareliten igen. 

På dagens lyftarpass hade jag bland annat styrkevändning + kickstöt 3+3. Det vill säga tre vändningar och tre kickstötar = ett set. Det komiska är att det är många reps för att vara lyftare och det blir nästan som ett konditionspass. 😅 Skrattar lite åt mig själv när jag verkligen tycker att så många (eller få?!?) reps är flåsträning. Men det blir så. Det är en tung vikt, det är teknik, snabbhet, explosivitet, styrka och koordination. Det är många delar som ska fungera och som man måste tänka på så då blir det tungt och flåsigt. I alla fall för mig. 😊