…jag enligt mig själv för 5-6 år sedan (när jag började med lyftningen) aldrig ”bara” skulle hålla på med tyngdlyftning? Jag var helt inställd på att ha endast ha det som kompletterande träning. Så fel jag hade och så kul jag tycker det är.
…jag lyfte huvudet på BB i princip direkt när jag var nyfödd?
…choklad är något av det bästa jag vet?
…jag har flugit med i en SK60? Enormt häftig upplevelse kan jag säga.
Teneriffa förra året.
Jag måste säga att jag älskar träningsläger. Det ger så mycket på så många plan. Det ger inte bara enormt bra förutsättningar till att träna, äta och sova bra utan det ger även en jättebra gemenskap, något som jag tycker är superviktigt.
Träningslägret vi hade för ungefär ett år sedan på Teneriffa var enormt bra. Det var grym träning, en härlig plats att vara på, riktigt gött häng och underbara människor som gjorde veckan kanonbra. Ett riktigt lyckat läger.
Det finns massa med saker som jag aldrig kommer göra om igen. Här kommer några av dem.
Som jag skrev tidigare i kalendern så är det bra att ha koll på sitt ackrediteringskort. Jag kommer aldrig mer att glömma det till en invägning. Alltså sådan panik och så stressad jag var då vill man inte
Jag kommer heller aldrig åka till Tyskland och sätta mig i en taxi för att inte ha några kontanter att betala med. När taxin endast tar kontanter. Och när taxichauffören dessutom knappt pratar tyska, vilket gör det enormt svårt att få honom att förstå min halvkassa skoltyska. Engelska var uteslutet.
Efter förra VM (det som jag skrev lite om här) skulle jag åka tåg till Eskilstuna från Göteborg. Av någon anledning, jag var vimsig efter den tävlingen, gick jag av en stationen innan Eskilstuna. Stationen heter tydligen Hälleforsnäs. jag gick av här helt utan anledning. Jag fick liksom för mig att jag var framme, även om jag såg att jag absolut inte var framme i Eskilstuna än. Jag kan säga att om ni ska gå av på fel stationen någon gång, gör det inte i Hälleforsnäs. Det finns verkligen ingenting där. Eller jo, typ ett sågverk eller något sådant precis vid perrongen. Och det är inte så att tågen går superofta här heller. Fick vänta i en timme till nästa tåg.
Det är typ min lyckodag! När man som allra mest behöver massage så ordnar Simba det direkt. Guld värt! Gjorde en chansning och slängde iväg ett sms till Simba om han möjligen hade någon kortistid över i veckan. Och det hade han! Så på fredag hoppas jag att kan hjälpa till och massera bort det allra värsta. HURRA!
Idag var det dags för utmaning nummer 2. Så i morse kom meddelandet från Carita med dagens två val. Jag fick välja mellan:
Jag är himla lycklig över att hon inte valde typ situps för där är hon en maskin. Har nog aldrig sett någon kunna göra så många på raken. Jag är övertygad om att den kvinnan kan göra hur många som helst, hon är helt otroligt bra! (Det hade i och för sig inte blivit någon rolig tävling eftersom jag är allt annat än en maskin i den övningen 🙂 ).
Men för att återgå till de två alternativ jag hade att välja på så valde jag stående längd. Carita är en tjej med grymt bra spänst så jag visste att detta skulle bli en sjukt tuff utmaning. När jag gjorde mina hopp på Mosseberg så hakade även Mathias, Viktor och Erika på vilket var riktigt kul. Det blir så mycket roligare när man är många som tävlar på samma gång. Heja er, ni var grymma! Mitt längsta hopp blev 2,61 m och Caritas blev 2,48 m.
Det har varit så sjukt kul med dessa småtävlingar i lite olika grejer. Kanske kommer detta att utvecklas till något mer framöver. 🙂
Om ni vill se hur det ser ut när lyftare hoppar, spana in filmen.
Stötdrag är den tråkigaste övningen jag vet. Det är en övning som jag oftast tycker är svår, dum och jobbig. Jag är självklart dålig på den också, annars hade jag väl inte tyckt illa om den. Jag gillar nästan inga former eller varianter av stötdragen heller. Jag önskar att jag bara kunde programmera in ett rörelsemönster i min hjärna så att jag sedan förstår mig på övningen lite bättre. Någon gång kanske det klickar till och förhoppningsvis förstår jag mig på övningen då. Jag kämpar på med övningen och hoppas att jag någon gång ska bli bra på den. Att ge upp eller strunta i övningen finns inte på kartan. Det man är dålig på får man helt enkelt träna mer på. En vacker dag kommer eventuellt jag och stötdrag att bli vänner. Det har jag bestämt mig för.
..min ögonfransböjare! Haha, lite skämtsamt var det där kanske men det är faktiskt ändå ganska så sant.
Nu är det en vecka kvar till vi publicerar tävlingen för er alla här på våra bloggar.
…”Va, är du? Du som är så liten och söt”.
…”Hur mycket tar du i bänk”?
…”Håller DU på med tyngdlyftning? Du ser inte alls ut som en tyngdlyftare”.
Jag tror att många har en tanke om att tyngdlyftare är jättestora och har brutalt mycket muskler. Många tänker nog inte riktigt på, eller vet helt enkelt inte, att man tävlar i flera olika viltklasser. Många tänker säkert då i första hand på de allra tyngsta klasserna. De flesta blir förvånade när jag säger att jag är tyngdlyftare men de tycker att det är häftigt och kul och många blir intresserade och vill höra mer.
Men när jag och Carita är tillsammans, då tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftaren av oss två (vilket i och för sig inte är så konstigt). Vi två är ju lite som Köttbullen och Flaggstången. Jag är kort och kompakt. Hon är lång och smal. När vi ses tillsammans tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftare men inte Carita. En gång var jag med henne hos en sjukgymnast och han visste inte vem någon av oss var innan utan bara att han skulle ta emot en tyngdlyftare. Så när jag och Carita sitter i väntrummet och han kommer in tittar han på oss. Han tittar först på Carita och sedan på mig och sträcker därefter fram handen till mig och säger ”Hej! Du måste vara tyngdlyftare Carita”.
Universiaden i Kazan 2013 var otroligt rolig. Hela den upplevelsen var så häftig, det är svårt att beskriva. En Universiad är typ ett student-OS så det är massor med olika sporter som är med på det här mästerskapet. Det var alltså ungefär som ett OS, fast mindre.
Det var en gigantisk invigning, precis som på OS. Landsvis gick vi allihopa in på en stor arena där läktarna var proppfulla med människor. Att gå ett varv nere i mitten och representera Sverige inför så många människor var riktigt häftigt.
När man är på en sådan här tävling bor man i en by liknande en OS-by. Det var säkerhetskontroller varje gång man gick in och ut ur byn, det fanns en superstor matsal med mat från världens alla hörn (inklusive gratis McDonalds), massor att göra och enormt många idrottare. Överallt i hela den här lilla byn står det även kylskåp fyllda med vatten, Coca Cola, Powerade och massa annat. Under perioden vi var där var det extremt varmt och jag är väldigt bra på att dricka massa då, vilket inte alltid är jättebra när man tävlar i en viktklass. Mer om detta vid ett senare tillfälle. 🙂 Invägningen gick i alla fall bra och mina resultat blev 78-103, svenskt rekord i stöt då. En galet kul tävling!
Hela Universiaden var verkligen något speciellt. Om man räknar in allt runt omkring en tävling så är detta det bästa minnet jag har från en tävling. Om jag någon gång får uppleva något liknande igen så kommer det att vara på OS, och det siktar jag mot.
Alla ni som får möjligheten att åka på en Universiad, gör det! Ni kommer inte att ångra er.
Angelica Roos 