Stötdrag är den tråkigaste övningen jag vet. Det är en övning som jag oftast tycker är svår, dum och jobbig. Jag är självklart dålig på den också, annars hade jag väl inte tyckt illa om den. Jag gillar nästan inga former eller varianter av stötdragen heller. Jag önskar att jag bara kunde programmera in ett rörelsemönster i min hjärna så att jag sedan förstår mig på övningen lite bättre. Någon gång kanske det klickar till och förhoppningsvis förstår jag mig på övningen då. Jag kämpar på med övningen och hoppas att jag någon gång ska bli bra på den. Att ge upp eller strunta i övningen finns inte på kartan. Det man är dålig på får man helt enkelt träna mer på. En vacker dag kommer eventuellt jag och stötdrag att bli vänner. Det har jag bestämt mig för.

…”Va, är du? Du som är så liten och söt”.

…”Hur mycket tar du i bänk”?

…”Håller DU på med tyngdlyftning? Du ser inte alls ut som en tyngdlyftare”.

Jag tror att många har en tanke om att tyngdlyftare är jättestora och har brutalt mycket muskler. Många tänker nog inte riktigt på, eller vet helt enkelt inte, att man tävlar i flera olika viltklasser. Många tänker säkert då i första hand på de allra tyngsta klasserna. De flesta blir förvånade när jag säger att jag är tyngdlyftare men de tycker att det är häftigt och kul och många blir intresserade och vill höra mer.

Men när jag och Carita är tillsammans, då tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftaren av oss två (vilket i och för sig inte är så konstigt). Vi två är ju lite som Köttbullen och Flaggstången. Jag är kort och kompakt. Hon är lång och smal. När vi ses tillsammans tror folk alltid att det är jag som är tyngdlyftare men inte Carita. En gång var jag med henne hos en sjukgymnast och han visste inte vem någon av oss var innan utan bara att han skulle ta emot en tyngdlyftare. Så när jag och Carita sitter i väntrummet och han kommer in tittar han på oss. Han tittar först på Carita och sedan på mig och sträcker därefter fram handen till mig och säger ”Hej! Du måste vara tyngdlyftare Carita”.

Jag och stöt har en speciell relation, en relation som både är och har varit fantastiskt bra men även förjävlig. Vi har både slagit svenska rekord och svimmat tillsammans. Jag har bommat ut mig men också haft sjukt bra tävlingar.

Till skillnad från ryck tycker jag att man ofta kan klara sig lite längre på ren styrka i stöt. Jag har i alla fall haft lättare för stöt och jag tror att det har att göra med att det inte är riktigt lika känsligt för teknikmissar. Eller ah, till man kommer upp på riktigt tunga vikter då. Dessutom var mitt allra första svenska rekord i stöt så det är ändå lite speciellt.

Stöt består av två moment. Först är det en vändning och därefter kommer överstöten.
I perioder har jag känt mig väldigt säker och trygg i överstötarna. Jag har haft känslan att ”bara jag gör en bra vändning så stöter jag det”. Men jag har haft rejäla bakslag där också. Min värsta stöttävling (och då menar jag inte bara resultatmässigt, för det har jag haft värre, utan just känslomässigt) var VM förra hösten. Jag fick i princip kortslutning i huvudet då och jag har aldrig upplevt det innan. När jag stod upp på flaket och hade gjort vändningen och skulle stöta, var det som om jag inte kom ihåg hur man gör. Den känslan jag hade då är en av de absolut värsta känslorna jag någonsin haft. Jag kände verkligen panik. Men det går alltid att komma tillbaka och det har jag verkligen gjort. Även om just den tävlingen inte var någon höjdare så lär man sig alltid något.

Jag tycker att både ryck och stöt är otroligt roligt, det är ju därför jag håller på med just tyngdlyftning.