Mamma Lena är äntligen på besök i Göteborg igen så självklart passar jag på att träna samtidigt som henne. Rebecka la upp en bild på Instragram där hon skrev att det kändes som om vi åkt tillbaka i tiden, till 2009 när vi två började träna tyngdlyftning i Mosseberg. Men det var faktiskt lite så. ”På den tiden” var det systrarna Berntsson (det vill säga Annika och Lena) som var den absoluta toppen på damsidan. Systrarna som gör i princip allt likadant (friidrottar, håller på med tynbgdlyftning, lyfter med utfall, hittar en norsk tyngdlyftare att leva med, skaffar barn 2015 och ja, listan kan göras lång). Typ alla visste vilka dom var och de två var verkligen med i början och drog igång svensk damlyftning. Så hur tur hade inte jag och Rebecka att få komma till den klubben där dom tränar och få träna och inspireras till att lyfta mycket? Inspireras att bli bättre, att ta sig till NM, EM och VM. Därför var det lite extra roligt att vi alla fyra var där och tränade idag 🙂

Mitt pass gick ganska bra. Styrkan är tillbaka även i ryck och stötarna känns verkligen supersäkra just nu. Jag tycker både att vändningarna och överstötarna är stabila. Jag, Rebecka och Lena avslutade hela träningspasset med en WOD (tror den heter Grace). Man skulle göra 30 ”stötar” på 42,5 kg så snabbt som möjligt. Det var verkligen jättejobbigt, svårt men superkul när vi gjorde den ihop. Uthålligheten är absolut inte den bästa och det känns som om man måste hitta någon bra ”teknik” för att få det att gå lite snabbare. Liksom att ta ner den snabbare och börja nästa lyft med en gång. Även att göra själva överstöten/pushpressen/pressen snabbare efter att man har vänt upp den. Men riktigt roligt och jobbigt var det i alla fall 🙂

Jag har spenderat helgen med en av mina absolut bästa vänner. Och gud så mycket energi, kärlek och lycka hon ger mig. Ibland känner och ”upptäcker” jag vissa saker som jag tidigare kanske har tagit för givet. Att ha en person som min Johanna i sitt liv betyder så otroligt mycket. Vi har hängt ihop i typ 16 år. Vi har gått i samma klass från årskurs 4,  och vi gick även i samma klass genom hela gymnasiet. Dessutom jobbade vi ett tag på samma arbetsplats något år så vi har verkligen hängt ihop. På många sätt är vi så otroligt lika men vi är ändå så olika. Kanske är det därför vi är så nära varandra som vi faktiskt är. Och kanske är det därför vi fortsätter att vara så nära och fortsätter att umgås oavsett hur våra liv ser ut och vad som händer. Jag tycker att det är skönt att ha en person utanför elitidrottande, eller idrottandet i allmänhet, som betyder så mycket och förstår en bättre än någon annan ändå. Det finns nog ingen annan, mer än familjen då, som känner mig lika bra som hon. Det är ingen annan som varit med, funnits där och varit lika närvarande som hon genom allt som hänt under åren. Killtrubbel, val av skor, långa shoppingdagar, party, myskvällar, träning, kattnamn, framtidsplaner, familjeproblem. I allt detta vardagliga som händer, litet som stort, har vi två alltid funnits för varandra. Och gör det fortfarande. Och kommer göra för all framtid. Alla borde få ha en egen Johanna för hon är så satans bra. Jag var bara tvungen att säga det för jag har insett hur viktig hon är för mig och hur mycket hon betyder för mig.