Det är söndag kväll och alltså veckans sista dag men det är även första dagen på träningsplaneringen fram till VM i Houston, Texas, i november. Det är i och för sig ganska lång tid kvar innan det är dags för VM. Men innan det är dags för oss att resa till Houston för ett precamp kommer jag att åka på träningsläger, vara med på lyftuppvisning, tävla, hålla seminarium, ha träningsläger på hemmaplan och så massa mer. Hösten kommer att vara ganska fullspäckad vilket är superkul!

Jag har funderat en del på det här med motivation, prestation och hela den mentala biten, att det är viktigt inom i princip allt man gör. Den mentala delen spelar verkligen en enormt stor roll och det är inte alltid så lätt. Det gäller allt från att kunna prestera på tävling och träning till att tro på sig själv och visualisera sina mål till att förstå vad man gör och varför man gör det man gör till att sortera sina tankar och hitta ”rätt” tankesätt för en själv osv. Svårt men så ofantligt viktiga saker! Man brukar ju säga att man blir bra på det man gör. Det samma gäller väl egentligen för de tankar man har och hur man väljer att tänka mer eller mindre positivt. Går jag runt och tänker att ”jag missar alltid på den här vikten” så är nog risken ganska stor att man också kommer göra det. Men det är lättare att säga att man inte ska tänka negativt eller att man ska tänka positivt än att faktiskt göra det. Jag försöker hela tiden tänka så positivt det går, men ibland tar det bara stopp. Jag tror också att det många gånger är lättare att säga vad man/någon gör för fel istället för att komma med tips på vad man/någon ska göra, istället för att bara poängtera vad felet är.
En annan viktig del i idrottandet och utvecklingen är att ha andra duktiga, helst dom som är ännu bättre än en själv, runtomkring sig. Att se andra ta sig dit jag själv trodde i princip var omöjligt gör att den där omöjliga gränsen inte blir omöjlig längre utan snarare känns väldigt inom räckhåll. Det är något som påverkar min motivation något enormt. På NM var det tre tjejer som stötte 120 kg eller mer. 120 kg var för bara något år sedan någon sorts drömgräns som jag kanske inte riktigt trodde att jag någonsin skulle komma upp till. Men nu, efter att ha sett två svenska tjejer och en norsk tjej klara det (typ hur lätt som helst dessutom) så tror jag att jag också kan. Den där osynliga gränsen eller spärren i mitt huvud har flyttats upp. Ibland spelar det ingen roll om det är en själv eller någon annan som spränger gränserna, det har ändå en positiv inverkan på (typ) alla. Att lyftningen, framförallt på damsidan i Sverige, har blivit så otroligt bra och hela tiden blir ännu bättre tror jag till viss del beror på att vi har den här konkurrensen och viljan att hela tiden bli bättre. Att vi har varandra att fightas mot och med, att spränger gränser, att vi upptäcker att det går och att vi helt enkelt hjälper varandra att bli bättre. Sedan är det ju inte en nackdel att vi har ofantligt roligt ihop också 🙂 Glädje, tävlingsinstinkt, självförtroende och hårt arbete. Superenkelt ju.

Den här veckan har skolan börjat och jag är alltså tillbaka i skolbänken. Jag kände redan första dagen hur rastlös jag blev efter att ha suttit stilla i fyra timmar och bara lyssnat. Det liksom kryper i benen. Då är det riktigt skönt att åka upp till klubben och träna. Första dagen hade vi en gästföreläsare som i början av sin föreläsning frågade var vi ser oss själva om fem år. Han tänkte på att vi om två år har pluggat klart vår master och undrade inom vilket område vi ser oss själva. Vad jobbar vi med? Vad har vi för mål? Var vill vi? Vad vill vi? Min första tanke, det som kändes mest självklart för mig, när han ställde den frågan var ”på OS”. Såklart. Jag tror inte att jag vet exakt vad jag vill göra inom min yrkeskarriär än. Jag är just nu helt inställd på idrotten så jobbet får komma sen. Att satsa hundra procent på två karriärer på samma gång går säkert absolut bra att göra, men jag själv känner att jag inte riktigt hinner med det. Jag som person vill kunna satsa ordentligt på det jag gör och inte göra saker lite halvt. Därför får drömjobbet efter lyftningen vänta en stund.

Hur som helst så har jag har hört att det har varit ofantligt mycket folk de två senaste dagarna i vår lilla klubblokal så jag har försökt att träna lite senare för att undvika detta kaos, även om det kan vara roligt att träna i kaos också. Efter helgens tävling fick jag en fri träningsvecka och nästa vecka drar den ”riktiga” träningen igång igen. Det blir lite av en uppladdnings- och vilovecka, både mentalt och fysiskt.