Det här med att vara nöjd med sig själv, det man gör och presterar är något som jag själv har svårt att vara. Det gäller i flera olika sammanhang men främst handlar det om mitt liv som elitidrottare. Jag vet dock att jag är precis likadan utanför idrottslivet. Oftast handlar det inte om att jag jämför mig med andra och att jag vill vara bättre än andra. Det handlar mer om att jag sätter upp väldigt höga mål och ställer höga krav på mig själv och ser att jag kan göra saker bättre. Jag tycker i princip alltid att alla andra är duktiga och grymma oavsett vad de gör men när det kommer till mig själv, då är det en helt annan sak. Detta bidrar till att jag har svårt för att faktiskt stanna upp och vara nöjd för stunden med något jag gjort. Jag vill liksom presterar i allt. Jag vill ta mig till OS. Jag vill stå på prispallen på internationella mästerskap. Jag vill ha alla rätt på varje tenta. Jag vill kunna allt och hjälpa alla. Men varför är det så egentligen? Känner alla idrottare så?

Jag är ingen person som gärna framhäver mig själv. Jag är faktiskt ganska dålig på det och jag tror att det är både bra och dålig för min egen del. Jag tycker alltid att det är lättare att ”skryta” om andra och känna sig stolt över andra, oavsett i vilket sammanhang det är.

På SM i somras gjorde jag en riktigt bra tävling. Jag klarade alla rycken, slog svenskt rekord, lyfte fint och säkert, jag vann min viktklass och blev bästa dam på poäng. Ändå hade jag svårt att känna mig helt nöjd då. Jag kunde ju faktiskt ha gjort en bättre tävling för stötarna var inte på topp. Känslan av att det alltid finns saker som går att förbättra hindrar mig ibland från att vara nöjd. Det är som om jag glömmer bort att vara nöjd för att jag istället tänker på vad jag kunde gjort bättre. Men egentligen vet jag att dessa två tankar borde kunde gå hand i hand. Jag kan vara nöjd med min prestation för det hindrar mig inte från att vilja utvecklas och förbättra mig ännu mer. Kanske kan det egentligen göra mig till en bättre idrottare?
Precis samma sak är det när jag skrivit en tenta. Någon gång hade jag 0,5 poäng från max. Min tanke då var varför jag inte kunde tillräckligt mycket för att få full pott. Egentligen spelar det ju absolut ingen som helst roll, det vet jag, men för mig själv så vill jag veta att jag kan allt.

Jag försöker jobba på att inte hela tiden ha höga krav på mig själv i allt jag gör. Självklart har jag höga mål men jag kanske måste lära mig att välja ut några stycken och ha olika delmål på vägen. Jag kommer alltid att sikta högre men jag måste också lära mig att vara nöjd en stund, att njuta lite av det jag faktiskt uppnår och upplever. För jag tror att när man väl är nöjd med sig själv efter något man gjort, i mitt fall gäller det både Angelica som idrottare och privatperson, så blir man mer motiverad till att vilja fortsätta att utvecklas och lägga ner allt arbete och tid som krävs. För känslan att ha uppnått något och vara stolt och nöjd över sig själv är fantastisk!